Vardag

Har nyss lämnat av en lycklig liten kille på förskolan, han hann nästan inte få av sig ytterkläderna innan han var igång och lekte. Ingen blyghet här inte efter över tre veckors jullov. Ett lov som gått över all förväntan! Hade jag velat så hade han ju fått gå alla vardagar på dagis, men det tyckte jag han kunde få slippa så han har inte varit där sedan 18:e december. Jag var lite nervös för hur det skulle gå att ha honom hemma faktiskt. Dels så gillar han ju dagis och alla kompisarna och är van att få fara runt och leka där hela dagarna, dels så har jag lite ont när jag ska lyfta, klä på, hjälpa i/ur vagn och pulka osv. Lägg sedan till det härliga humör han haft under hösten så hade det hela kunnat bli en riktig utmaning. Men vi har haft det mysigt! Klart att vi har varit lite osams då och då, men överlag har det gått ganska friktionsfritt. Vi har försökt att gå ut en stund varje dag, även de kallaste dagarna men även tagit det lugnt och myst mycket. Vi har varit på bibilioteket flera gånger och då har promenaden dit och hem blivit en lagom utevistelse riktigt kalla dagar. Sedan har vi åkt lite pulka, lekt lite i trädgården och när Rickard har varit ledig på helgerna har vi nästan bott i simhallen. Det har blivit senare kvällar än vanligt, men vi har å andra sidan inte masat oss upp förrän framåt halv nio på mornarna så det har ju helt klart varit acceptabelt.

Igår hade dagis planeringsdag och jag hade vattengympa så då fick August vara hos sin farmor och farfar som var lediga. De ville gärna att han skulle sova där och det förslaget blev han jätteglad för så vi skjutsade dit honom i söndags eftermiddag. Men det kändes jättekonstigt att vara hemma utan honom! Han har ju sovit borta förut och visst brukar det kännas tomt, men så här jobbigt har det inte varit förut. Flera gånger bad jag Rickard att vi skulle åka och hämta hem honom och han sa åt mig att sluta larva mig. Det är väl graviditetshormonerna... Hur som helst så hade ju August haft det underbart roligt! Han hade åkt traktor, lekt med järnvägen, tittat på korna, bakat bröd och åkt på en liten spark. Han somnade ovaggad före åtta igår kväll och det var längesedan.

Visst är det mysigt att ha honom hemma, men jag tror att det är nyttigt med dagis (förskola). Kanske inte att jag skulle skola in en liten ettåring om jag inte behövde jobba, men annars. De får träffa andra barn, lära sig socialt samspel, konflikthantering, att fungera i grupp, vänta på sin tur, att folk ser olika ut och kanske pratar olika språk. Jag tror också att det är nyttigt att träffa andra vuxna och lära sig att man inte blir lika bemött av alla, för så är det ju i världen - man får inte samma reaktioner på sitt beteende av alla människor. Så klart kan man lära sig det här i skolan också, men (tyvärr) så tror jag att det är ett tuffare klimat än det var för kanske 15-20 år sedan och då är det nog ingen nackdel att man redan har lite koll på sociala spelregler. Sedan är det olyckligt att det finns barn som måste gå mer än 10 timmar om dagen på förskolan för föräldrarna är ju trots allt viktigast, men jag som har viss möjlighet att välja tycker ändå att en viss "dagisdos" är bra. Fast alla får ju såklart välja och det kan ju skilja sig mellan olika barn, men jag har inte dåligt samvete för att August går på dagis för han är en dagiskille!

Nu måste jag skynda mig, ska få kika lite på bebisen klockan 10. Fick ett mail av min barnmorska i söndags (i söndags förresten??) där hon skrev att jag var inbokad på ett ultraljud för att vi skulle bli helt säkra på att bebisen verkligen ligger med huvudet nedåt fortfarande. Både hon och jag tror det, men tydligen är ingen av oss helt säkra.

Update:
Jodå, bebisen ligger precis som den ska, det var ju skönt. Huvudet nedåt och antagligen fixerat (barnmorskan tittade bara med ultraljudet, hon kände inte) och den ligger inte i vidöppet läge heller längre. Tillräckligt med fostervatten finns det och så mätte hon bebisen också och idag vägde den 2940 gram (fast jag antar att det finns viss felmarginal). Hon gissade på ca 3500 gram om den kommer som beräknat och det låter ju lagom. Jag är glad om jag slipper klämma ut en 5-kilosbebis som en bekant gjorde i lördags. Eller klämde och klämde, hon fick förlösas med akutsnitt.

Frågan är om jag borde ha skrivit det där, det brukar ju vara vadslagning på jobbet om kön och vikt på bebisarna. Ja, ja, då får väl de som följer min blogg en liten ledtråd, det kan ju ändå skilja rätt mycket.