På senaste tiden har jag byggt upp lite irritation kring ett ämne, nämligen "att lämna sin hemstad om den inte råkar heta Stockholm". Jag tror det började med Erik Hassles låt "Are you leaving" (för er som inte vet så kommer Erik Hassle från Katrineholm) och sedan har det rullat på med diverse bloggar och även lite böcker (som väl kanske gör lite satir av saken, men ändå). Erik Hassles låt är jättebra och jag tycker verkligen att han ska vara stolt över det han har åstadkommit, men jag kan inte undgå att bli lite irriterad ändå. Jag tycker att han gör lite narr av människor som faktiskt försöker ta del av det nöjesutbud som finns i en liten stad, det kommer ju liksom inte att erbjudas mer nöjen om ingen kommer på det som anordnas.
Jag läser olika bloggar och blir lite trött. På vilket sätt är det "finare" att sitta på Ikea och äta köttbullar och förfasas över familjer som sitter där och verkar lyckliga och nöjda, än att faktiskt tillhöra en av de där familjerna?
På vilket sätt är det finare att ha fått ett jobb som outbildad servitris, frukostvärdinna, barnflicka eller vad som helst i Stockholm, än att ha ett jobb som till exempel jag har? Jag, precis som de allra flesta på mitt jobb, har flera års universitetsstudier bakom oss och många tar hela tiden fler universitetspoäng för att hålla sig uppdaterade inom sitt yrke. Men jag jobbar i en småstad...
Är det finare att ta på sig märkesmjukisbyxor när man går ut för att köpa sin latte (mycket dyrare eftersom den är gjord i Stockholm) än att ta med lite frukt och gå ut i trädgården (eftersom man inte behöver ta tunnelbanan till en park)?
Visst, jag kan tycka att det skulle vara roligt med lite mer att göra här i stan, men jag tycker ändå om "min småstad" och jag bor inte kvar av lathet utan för att jag trivs här. Jag är väldigt glad över att mina barn inte behöver stå i kö för att få gunga när vi är i lekparken, jag är glad över att jag inte tycker att det känns nödvändigt att lägga ner hundratals kronor på att fixa naglarna varje månad, jag tycker om vårt mysiga bibliotek, jag gillar att jag kan gå i vilka kläder som helst till lekparken vid vårt hus för att det gör alla andra också och jag älskar att vi snart kommer att ha ett eget litet hus med trädgård där barnen kan tumla runt och inte behöva packa ihop och gå in bara för att jag måste smita in och sätta på potatisen.
Folk får gärna banta ner sig, operera bröst och läppar, berätta om vad de åt på Stureplan, bära koftor med enorma Odd Molly-broderier på ryggen (så att inte någon - ve och fasa - kan få för sig att det är en billig kofta de har på sig), men de behöver inte håna andra. Och så får man väl hoppas att de är lyckliga, att de inte bara söker och söker hela livet - det är rätt skönt att vara nöjd också (även om det verkar ha blivit ett skällsord).
Och även om man bor i en småstad och är rätt nöjd med det liv man lever så har väl de flesta drömmar och ambitioner? Är de mindre värda om man inte flyttar till Stockholm för att förverkliga dem? Jag menar, drömmer man om en ny altan till huset och man bor i Vingåker - så är det väl ändå där det är mest lämpligt att göra drömmen till verklighet. Och jag kan inte riktigt se skillnaden på den drömmen och drömmen om att renovera sin lilla etta på söder...
Lite roligt blir det också när det blir som en mål i sig att "ta sig från stan". Att Erik Hassle flyttade har jag full förståelse för, han var väl verkligen i behov av sådant som inte går att få i den här stan. Men på en klassträff för några år sedan träffade jag en tjej som gick i min klass på högstadiet och det första hon sa var:
"Jaha Marie, och du har visst inte tagit dig härifrån än!"
Och medan jag i huvudet strök henne från kvällens "Att prata med-lista" så tänkte jag för mig själv att
"Ja, du har ju verkligen lyckats här i livet - som har flyttat till metropolen Lindesberg..."
