När jag nu ändå är igång och tjatar om allt han kan...

Så kan jag meddela att August är superbra på att göra grimaser när man tar fram kameran:


Och då kan jag dra några ord till:

• Sitta! (sägs som en order samtidigt som han strängt pekar på soffan bredvid sig, eller på stolen vid sängen när han ska sova)
• Botta (betyder borta och för extra effekt slår han ut med båda händerna och ser förvånad ut)
• Byssa (byxor)
• A Pu (Nalle Puh)
• Ju (Ru - känguruungen i Nalle Puh)

Ni får ursäkta om jag tjatar, men texten här är ju anteckningar som jag skriver om vårt liv och då vill jag komma ihåg så mycket som möjligt.

Då kommer jag också att tänka på en diskussion vi hade på jobbet om det där med att blogga. Vi som satt runt bordet delades in i två läger; bloggare och icke-bloggare. Det visade sig nämligen också att icke-bloggarna dessutom tillhörde kategorin anti-bloggare. Vi som bloggar fick frågan om varför man egentligen bloggar, vill man bli berömd eller vad handlar det om? Det gjorde att jag fick tänka till lite, varför bloggar jag?

Ja, inte är det för att bli berömd i alla fall. Då måste man ju antingen ha stora bröst, ligga med kändisar eller ha allvarliga problem av något slag. Eller i alla fall skriva roligt och bra och om något intressant som fångar okända människors intresse och det lever jag väl inte heller upp till. Det hela handlar nog mer om att jag gillar att skriva och att jag är en dokumentationsfanatiker, jag vill protokollföra träningar, presentlistor, upplevelser och så självklart Augusts framsteg. När jag ändå skriver så kan jag ju lägga ut det, om någon läser så är det en bonus. Jag vill ju såklart att folk ska läsa, jag är väldigt stolt över min familj och vill gärna berätta om dem, men jag orkar inte alltid hitta på roliga saker att läsa. Det blir lite om vår vardag och en del allmänna funderingar.

Däremot så hoppas jag att ingen tror att det här är min privata dagbok, för då bli ni besvikna. Min policy är att min chef och min mamma ska kunna läsa bloggen utan att jag (eller de) ska behöva skämmas. Jag skriver inget ingående om vårt privatliv och jag berättar inte om djupare funderingar, svackor som jag har ibland och annat. Det lämnar jag inte ut till okända och dessutom så anar jag att det finns folk som jag har noll förtroende för som läser bloggen. Jag lägger heller inte ut nakenbilder på August eller skriver om hans toalett(läs: blöj)vanor, han ska också kunna läsa det jag skrivt när han blir större.

Nu till något helt annat. Idag spelade vi undervattensrugby på simträningen. En fullkomligt livsfarlig sport om ni frågar mig. Tänk er själva: elva par hårda simfenor som sprattlar hysteriskt och som man kan få en spark av över näsan, i magen, över fingrarna eller någon annanstans där det gör jätteont. Elva hårda skallar som lätt slår ihop. En boll som ligger nere på botten på fyra meters djup. Elva tävlingsmänniskor. Resten får ni räkna ut själva. Fast kul var det!

Det verkar ta på krafterna att vara arg på nätterna. I natt sov August nästan tolv timmar i sträck i sin egen säng. Behövde nog både han och vi.

Nu ska jag lägga mig, läser massor för tillfället och har flera böcker som väntar.