lördag 9 november 2013

Premiär

Idag har jag stått på startlinjen till mitt livs första maratonlopp! Loppet var Vintermaran på norra Djurgården och jag var nervös! Dels så har jag inte riktigt haft kraft att förbereda mig rent mentalt och dels så har jag, delvis på grund av föregående anledning, inte riktigt tränat optimalt för loppet. Men jag gillar att springa på hösten och tänkte att jag provar.
Banan var på sex varv och alla varven, utom det första som var lite längre, var cirka 7 km. Jag hade hoppats på lite blandat grus och asfalt och lite småkuperat, men det var enbart asfalt och backarna var sega och tråkiga... Att springa flera varv på en bana har både för- och nackdelar. Det som är bra är att det är lätt att lägga upp loppet, man vet vilka backar som kommer och hur man ska springa. Det som är mindre bra är att det lätt blir tråkigt om man inte gillar banan och det gjorde inte jag. De tre första varven var rätt ok och kändes som att de var snabbt avverkade, men sen kom det fjärde varvet. Det var jobbigt! Dels mentalt, för det kändes som att jag hade sprungit långt redan, men jag visste ju att det ändå var två varv kvar sen, men även rent fysiskt. Jag var tröttast i benen på det varvet och så mådde jag så illa att jag var rädd att jag skulle behöva kräkas. Jag tuggade på lite saltgurka och det hjälpte litegrand. När jag kom in på femte varvet kändes det faktiskt något lättare och när jag passerade 30 km-skylten visste jag att jag "bara" hade 12 km kvar och det skulle jag fixa! Eller alltså, jag tvivlade aldrig på att jag skulle klara loppet, men eftersom jag aldrig kan gå in i något på ett normalt och avslappnat sätt så hade jag ju såklart rätt hårda tidsmål uppsatta.
När jag gick ut på sista varvet var jag trött i benen och hade ont i en vad. Jag har aldrig fått kramp i någon muskel under aktivitet, men nu var jag rädd att det höll på att komma. Bara att bita ihop och mata på och med 4 km kvar kände jag att det fanns lite reservkrafter att sätta in. Trots att jag var jättetrött så kändes det riktigt bra och när jag gick i mål visade min klocka 3,08, vi får se vad den officiella tiden blir sen. Det räckte till en femteplats och jag är mer än nöjd med min maratondebut!
Några som är mindre nöjda är mina ben, de protesterar rätt rejält faktiskt... Men det kan det vara värt.
Min hud och jag är inte heller helt överens, det känns som att den jobbar hårt med att hitta potentiella skavsårsställen. Jag trodde jag hade lärt mig alla, men med tejpade och plåstrade fötter, vaselin i ljumskar och runt alla sömmar på sport-bh:n så lyckades jag dra på mig vätskande spruckna blåsor på höftbenen - det sved som satan när jag duschade!

2 kommentarer:

Staffan sa...

Grattis till en väl genomförd premiärmara, 3:08 är riktigt bra! Banan var lite knixig med tvära svängar och trottoarkanter där på mittenpartiet men början av varje varv och slutet som gick längs hagar tyckte jag var ganska fina och jag tyckte också det var ganska trevligt med varvbana!

Emmy sa...

Shit, vad du är häftig Marie! Det var ett tag sedan jag läste din blogg så ber om ursäkt för sen hälsning men såg ju iaf på Facebook hehe. Jättegrattis än en gång till den prestationen!! :D