Göteborgsvarvet 2013

Två år sedan jag sprang tävlingen senast, nästan 1,5 år med krånglande knä och sedan höft - men nu var jag taggad. Med ett sub 40-lopp på milen (Oppebylöpet 39,38) kände jag mig i hyfsad form trots minimalt med löpning. Prognosen lovade (eller hotade?) med varmt väder, men jag var inte så orolig, med någon mugg vatten över huvudet brukar jag klara värmen rätt ok. Vi anlände till Göteborg på onsdagskvällen och på torsdagen hängde vi lite på mässan vid Frölundaborg och så var det förstås dags för barnens höjdpunkt - Liseberg. Det var varmt redan då, men rätt så behagligt. Fredagen tillbringade vi på Universeum och nu började hettan krypa in, termometern visade närmare 27 grader.

Jag hade försökt förbereda kroppen väl med vätska, extra salt och mat som är snäll mot magen. Att lördagen skulle bli en varm dag märktes redan när vi vaknade och klev ut i förtältet, så jag fortsatte att vätskeladda. Vi tog spårvagnen till startområdet och var där strax före elva. Barnen klättrade klättervägg och pysslade och var fullt sysselsatta, när jag värmde upp tog Rickard med dem till Minivarvet som de sprang. Jag började värma tidigt, dels för att magen skulle komma igång om det behövdes och dels för att hinna pusta en stund i skuggan innan det var dags att ta sig in i startfållan.

Klockan 13.00 gick första start och tre minuter senare var det min tur. Det var inte alls trångt och det gick jättebra att komma iväg. Det gick lite för fort så jag försökte hålla ner tempot lite, hade tänkt försöka ligga på runt 4,05-4,08-tempo och se hur långt det kändes bra. Redan vid säldammsbacken kände jag att det här var inte bra, jag var tung och varm. Normalt brukar jag springa rätt bra uppför och jag brukar definitivt inte ha problem så här tidigt i loppet, jag brukar tycka att det känns helt ok över båda broarna. Vid första vätskekontrollen hällde jag över mig lite vatten och så bröjade stigningen mot Älvsborgsbron, inget jag lidit av under tidigare lopp. När jag passerade 5 km-markeringen och kom upp på bron svartnade det för ögonen och benen kändes blytunga. Det här går aldrig! Jag fick, för första gången någonsin tror jag, stanna av och gå en bit. Jag ställde in mig på att bryta, jag gillar inte att svimma. Tänkte också att jag hellre bryter än får en dålig tid - men då ryckte jag upp mig lite och blev arg på mig själv - vad är det för inställning? Bestämde mig för att försöka genomföra halva loppet och om det fortfarande var lika illa då så skulle jag kliva av. Efter Älvsborgsbron kommer en lätt kilometer, då passade jag på att dricka, hälla över mig vatten och hälla vatten i skorna (!). Illamåendet och yrseln lättade något så jag fortsatte. Över Älvsborgsbron var det motvind och det fortsatte på Hisingen, tungt! Kilometer efter kilometer avverkades, jag fick stanna vid varje vätskekontroll och både dricka och hälla över mig massor av vatten. Fick även ta lite sportdryck. Efter en mil kändes det inte längre som att jag höll på att bli dålig så då började jag tro att jag nog skulle ta mig i mål. Jag, som är mer van att hålla koll på tempot än att känna efter hur kroppen känns, fick nu lov att strunta i klockan och försöka ta vätskekontroll för vätskekontroll och se hur det kändes. Vid det här laget vägde nog både kläder och skor en hel del av allt vatten jag dränkte mig med.

Göta Älv-bron kändes också mycket tuffare än vanligt och HUR kunde det vara motvind även här? Nedförsbacke och så upp på Avenyn. Där springer jag om en j...a GETING! Man kan ju få komplex för mindre, dräkten var väl ungefär lika tjock som en Lisebergskanins dräkt och klagar jag på värmen? Hoppas att han bara sprang lite upp och ner längs Avenyn...

Nu började jag få ont i benen och ryggen också, inget jag brukar få. Strax innan Götaplatsen fick jag gå några steg igen och det kändes INTE bra! Att stanna och gå bland allt folk på Avenyn, det är liksom mot alla mina principet, men jag var tvungen.

Joggade mig igenom de sista kilometrarna och vid 20 km-passeringen såg jag den första löparen som blivit dålig och fått tas av banan. Han var dock inte den sista, många kollapsade strax innan mål. Sista kilometern kunde jag uppbåda lite kraft och i alla fall öka tempot, om än mycket marginellt. Gick i mål på tiden 1,32,14, cirka 2 minuter långsammare än pers på den här banan och ungefär 5 minuter långsammare än planerat. Lite besviken var jag över att inte känslan och tiden blev bättre, men när jag pratat med ett gäng löparkompisar och fått höra lite tider så insåg jag att det kanske inte var så himla värdelöst som det kändes. Till slut hamnade jag på 44:e plats i damklassen (av knappt 15 000 fullföljande damer) och eftersom målet var topp 50 så får jag väl försöka ta in att jag gjorde en ok insats i alla fall.

Har en aning känning i höften nu efteråt, men med tanke på hur mycket jag tappade i hållning och löpsteg när jag blev så trött så tycker jag nog att det är rätt ok. Blir en veckas löpvila nu, med fokus på simning och cykel och så får jag se hur det känns den. Snart ska ju Vätternrundan genomföras, men den stora satsningen som ligger närmast i tid är ju Vansbro Triathlon - ska bli så kul!