Nej men vi kör väl lite mer kaos då. Jag vaknade med ihopklistrade ögon och kände mig allt annat än utsövd. Irma passade på att vakna med hög feber, hosta och halsont i morse och genast utbröt diskussionen om vad som är viktigast - att mina strokepatienter får träning eller att Friskis nya lokaler blir färdigbyggda? Låt mig säga att Rickard och jag inte var helt överens i den frågan... Det slutade med att jag fick gå till jobbet i alla fall och på vägen dit lämnade jag av en mycket förväntansfull liten kille på Pandan. Där var feststämningen på topp, barnen jämförde popcornpåsar och utklädningskläder och August blev snabbt indragen av en fröken som hade kommit på att discokulan som August hade gjort inte riktigt hade blivit klar. Det hela verkade så kul att jag nästan tänkte gå på disco istället för till jobbet... Personalen ville gärna att August skulle få gå full dag även fast Irma var hemma, barnen skulle nämligen få grilla korv ihop med fritidsbarnen på eftermiddagen.
Jag kom insladdande till jobbet ungefär en minut över åtta, klockan åtta skulle jag vara på möte. När jag stressat frågade min kollega Lotta om varför det känns som att jag lever mitt i ett kaos så svarade hon lugnt: "Det beror nog på att du faktiskt gör det." Joråsåatte...
Tur att vi har världens gulligaste patient på avdelningen, en person som varje människa borde få träffa en trött förmiddag när man känner sig som världens fulaste. "Åh vad ni är söta flickor" ,"Är ditt hår självlockigt? Så underbart!", "Så trivsamt det är här!", "Så fina, blanka bilar det står på parkeringen!" Det är ingen ände på de glada tillropen och patienten ger onekligen upphov till ett och annat leende.
Det kunde behövas för sedan fortsatte dagen med diskussioner, telefonsamtal, pappersarbete, registrering av hjlpmedel och så hittade jag en väldigt blodig människa.
Fick även konstaterat av en av våra läkare att jag förutom det lilla diskreta "blåmärket" i ögat också har en ögoninfektion, men då är det smidigt att jobba ihop med folk som kan skriva ut recept.
Jag fick vabba från Valborgsfirandet ikväll så Irma och jag har haft en lugn hemmakväll. Imorgon är det träningsdag!
Jag kom insladdande till jobbet ungefär en minut över åtta, klockan åtta skulle jag vara på möte. När jag stressat frågade min kollega Lotta om varför det känns som att jag lever mitt i ett kaos så svarade hon lugnt: "Det beror nog på att du faktiskt gör det." Joråsåatte...
Tur att vi har världens gulligaste patient på avdelningen, en person som varje människa borde få träffa en trött förmiddag när man känner sig som världens fulaste. "Åh vad ni är söta flickor" ,"Är ditt hår självlockigt? Så underbart!", "Så trivsamt det är här!", "Så fina, blanka bilar det står på parkeringen!" Det är ingen ände på de glada tillropen och patienten ger onekligen upphov till ett och annat leende.
Det kunde behövas för sedan fortsatte dagen med diskussioner, telefonsamtal, pappersarbete, registrering av hjlpmedel och så hittade jag en väldigt blodig människa.
Fick även konstaterat av en av våra läkare att jag förutom det lilla diskreta "blåmärket" i ögat också har en ögoninfektion, men då är det smidigt att jobba ihop med folk som kan skriva ut recept.
Jag fick vabba från Valborgsfirandet ikväll så Irma och jag har haft en lugn hemmakväll. Imorgon är det träningsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar