Hur det är

De där små, små glimtarna när allt är precis som det ska vara. När man träffar, eller kommer att tänka på, någon av de där alldeles äkta människorna, de som får en att känna sig omtyckt oavsett. Oavsett vad man gör, säger eller hur man ser ut just där och då. De som alltid, alltid finns där. På något sätt.Som man kan längta efter. Som betyder trygghet. Ibland i formen av en expedit i en affär där man ofta handlar, en expedit som tar sig tid, som lärt sig vad man tycker om och som vet vad barnen heter. Ibland i form av en älskad vän, någon gång i form av en snäll farbror som man hälsar på varje morgon när han är ute och går med hunden. Klubbkompisar. Kusiner. Föräldrarnas grannar. Barnen. Älsklingsungar. När man inte behöver göra, bara vara.

Andra stunder, också perfekta, fast på annat sätt. Tävlingsrus. Prestationer. Härligt, just där och då. Betyder mycket för en stund.

De där stunderna när allt har ett sammanhang, när man har en plats i livet, en stadig grund, en trygg famn i tillvaron. När man bara är så säker på att allt är rätt.

Och så ibland, när världen är uppochner hur man än vänder den. När känslan av att stå på ett gungande isflak är starkare än någonsin. Man balanserar på en tunn, tunn tråd i rymden. När man verkligen inte är säker på att en enda människa finns där, på riktigt. När man blir osäker på alla livets val, också de som redan är gjorda och som inte går att ändra. När man grubblar över allt.

Det är nog det som är livet.