Var du än befinner dig - har du en famn för mig?

Igår vitsippor, idag snö. Inget konstigt med det för det är ju bara mars, men på Facebook var folk chockade. Tänk att folk blir överraskade varje år när det blir små bakslag i våren, det är ju lite spännande.

Det blir inte alltid som man tänkt sig och den här gången var det mitt eget fel. Det blev inte mycket kompisträffar den här veckan, faktiskt ingen alls. Träffen med Hanna i torsdags blev inställd på grund av att jag var lite för rädd för diverse baciller och som grädde på moset så fick jag en återbudstid hos en idrottsläkare för min höft igår eftermiddag, så jag blev tvungen att hoppa över Enköpingstrippen också. En ny resa till Enköping är dock redan inplanerat och Oxelösund ska också besökas inom en snar framtid. Hoppas bara att vi får bjuda Martina och Johan på mat som planerat på måndag.

Från idrottsläkaren kom jag med en kortisonspruta, ett lite för bedövat ben, en röntgenremiss och ett intyg som jag kan använda för att få tillbaka lite startavgifter för löpartävlingar (om jag tar mitt förnuft till fånga vill säga...)

Några kurser har det varit den här veckan; en i S-HLR (hjärt- och lungräddning för sjukvårdspersonal, något vi repeterar minst en gång om året) och så en föreläsning på 1,5 timme om - en j...a stödstrumpa. Lite intressant, men vääldigt sövande... Ja ja, nu är det bara två veckor kvar till kursen i kognitiv rehabilitering och det ska bli jättekul!

Idag var August på kalas och Irma och jag fick stanna kvar hela tiden eftersom han inte ville att jag skulle åka hem. Irma var helnöjd, hon åt popcorn och bullar och fick en egen godispåse på slutet. Kalaset var i en liten gympasal och ljudnivån var på topp... Ett helt gäng utklädda vilda femåringar som hoppade från ribbstolar samtidigt som de skrek trevliga ord som till exempel tigerpung och korvsnopp. De klarade dock av att fara runt i två timmar utan att bli osams eller råka slå ner varandra med bandyklubbor eller hoppa på varandra från ribbstolarna så det var väldigt lyckat. Jag hade också trevligt för det var några andra föräldrar som också stannade kvar hela kalaset så vi fikade och pratade. Vi skulle skjutsa hem Augusts kompis Emil efter kalaset, men när det var dags att åka hade Emil rymt. Jag vet att han är lite rymningsbenägen men det är klart att lite orolig blir man ju när man har hand om andras barn. Alla föräldrar fick hjälpa till att leta innan vi hittade honom gömd bakom ett hörn, ganska stolt över sitt gömställe. De där grabbarna gör förskolepersonalen gråhåriga på vardagarna...