Jag klarade det!

Jag var arg och sur och otrevlig igår och i morse. Jag skulle minsann inte åka, ville INTE fara nedför en massa livsfarliga nedförsbackar och det skulle förmodligen ändå inte gå bra. Till slut hade jag nästan lyckats glömma bort att jag skulle åka 90 km skidor, jag vara bara rädd för en j...a nedförsbacke som både tv och ett antal hjälpsamma Broby-åkare hade skrämt upp mig för. Tänk om Rickard eller Anders, eller någon annan som brukar vara med mig på tävlingar bara kunde ryta i åt mig och säga åt mig att hålla tyst... Jag vet ju att jag slutar vara nervös när jag väl kommer igång.

Vi var på plats tidigt, tidigt och fick plats nästan längst fram. När det sedan väl var dags att åka och Vasaloppsjingeln gick igång så försvann all nervositet och byttes ut mot ren förväntan och glädje! Det var kanonfina spår fram till Risberg, sedan började det snöa och det snöade massor! Efter ett tag snöade spåren nästan igen och något glid var det inte tal om. Jag kämpade på och gick i mål, med välblästrat ansikte av all snö och motvind, på 6,34,14 - en tid som jag är supernöjd med! Fast jag kan ju inte låta bli att undra hur fort det skulle ha gått med bra glid... Några otäcka backar märkte jag inte just något av så det var ju onödigt att oroa sig för det...

Hur gick det då med att vara mindre än en timme efter Anders? Jag var nio minuter efter honom och han var väl inte helt nöjd med det - han meddelade att från och med nu får jag valla mina skidor själv... Och jag som tycker att det är så trevligt att sitta och prata när skidorna blir vallade, skulle jag ha åkt långsammare?