Ett yrväder

Den här bilden är inte nytagen, men jag gillar den. Den är liksom väldigt mycket mer Irma än en bild på en tyst och stillsam liten tjej intill julgranen. Hon är helvild, vår lilla dotter. Mitt i sitt värsta tvåårstrots, men (som någon annan skrev i en annan blogg) när det inte är första barnet är det lättare att le åt det. Det är ju också lite skillnad, med första barnet är det lugnt i familjen om barnet är lugnt och på bra humör. Med mer än ett barn är det ändå aldrig lugnt så då stör det mindre med ett raseriutbrott lite då och då...  

Den här lilla damen (som av vissa kallas för näpen, det ordet använder sällan vi..) är helt underbar. Och helt hemsk. Hon skriker och vrålar, kastar sig på mage på golvet och bryter ihop, hon biter sin storebror, river sönder saker, kastar mat, slår sina föräldrar och hon gråter stora krokodiltårar och ser så olycklig ut att man inte kan annat än att le och ta henne i famnen och krama henne. Hon har ont också, på olika ställen på kroppen men oftast i ett finger. Om man har ont kan man få ett plåster och det vill Irma. Ofta kommer hon på att hon har ont, sedan går hon till skåpet där vi har plåster och pekar menande på dörren. Och ojar sig lite till så att vi inte ska missa vinken... Hon får också ofta ont om hon gör något hon inte får. Om hon till exempel står på vardagsrumsbordet och jag säger till henne att hon inte får vara där, då får hon helt plötsligt jätteont på benet så att man måste tycka synd om henne. Dum är hon inte...

När vi var i badhuset häromdagen och jag var blöt i håret så klappade hon mig på huvudet och sa "häxa". Tack så mycket! Men hon är ju inte så bra på att prata. Det kan eventuellt ha varit mössa hon sa också. Jo. Det var nog mössa hon sa, jag vill gärna tro det.