Mitt i veckan

Ja i alla fall mitt i jobbveckan, annars är det ju lite fler dagar. Imorgon bitti är det babysång, jag börjar lite senare på torsdagar så jag hinner med det varje vecka - mysigt! Vi har bestämt att August ska få vara hemma från förskolan torsdag och fredag för att minska risken för att vi får med oss magsjuka till fjällen, så han ska få hänga med på babysången imorgon eftersom Rickard har ett möte med mäklaren som (förhoppningsvis) ska sälja vårt hus. August ska ha med sig sin "bebis" Lova och hon är redan färdigklädd och August är mycket förväntansfull inför att få skjutsa henne i docksulkyn hela vägen till sången imorgon.

Rickard och barnen har varit i huset och småfixat lite på eftermiddagen, det hade väl gått lite sådär men vi får ta dit lite leksaker så kan nog i alla fall August hålla sig lite sysselsatt. Irma sov i vagnen, då brukar hon sova sämre än inne, men hon hade fått ihop en timme i alla fall. Rickard är en tuff hemmapappa, han bangar inte för mycket. Medan jag ägnade min föräldraledighet åt promenader, biblioteksbesök och lite så Facebook och läsning  när August var på dagis och Irma sov så åker Rickard till soptippen, storhandlar, bakar och städar källaren... Ja, det är ju hans eget val, jag har inte tvingat honom utan det beror ju på att han är lite rastlös. Men det är ju också lättare nu är barnen är lite större, nog för att Irma är en liten ilskpigg men nu kan hon ju sitta och ta sig fram och så ska hon ju inte sova typ sjutton gånger om dagen längre. Jag är ju glad för allt som blir gjort här hemma och Rickard är glad när det finns saker att göra så då blir ju alla nöjda.

Vad kul det var med VM-guldet idag! Jag brukar lyckas pricka in de flesta större mästerskap när jag är föräldraledig, men nu gick ju inte det och det är lite trist. Det finns tv i dagrummen på avdelningarna men nu får ju inte jag betalt för att kolla på tv när jag är på jobbet så det funkar inte. Men just idag satt en mycket sportintresserad patient som klistrad framför tv:n hela eftermiddagen och när han märkte att jag var intresserad så ropade han tjänstvilligt ut hur de låg till varje gång jag passerade. Så jag kunde stanna till och se sista minuten av tjejstafetten - kul! Då samlades både patienter, anhöriga och några avdelningspersonal och såg upploppet så det blev stort jubel när Charlotte Kalla åkte över mållinjen, en sådan kort stund av samhörighet mellan olika människor som egentligen inte känner varandra kan göra mig alldeles lycklig inuti.