Komplimang eller konstaterande?

Sedan jag fick barn så har jag gång på gång blivit påmind om hur mycket man säger av slentrian och hur ofta man faktiskt menar något annat än det man säger. August säger alltid det han menar, han lägger inget annat bakom och det gör att vi ofta får tänka på vad vi svarar.

Vi har till exempel pratat om att vissa saker man säger kan göra andra ledsna, det är till exempel inte så snällt att säga till sin morfar att han har fula tänder. Men när August säger att morfar har tjock mage, vad ska vi säga då? Min pappa har ju faktiskt stor mage och August menade inte att vara elak, han bara konstaterade fakta. Han måste ju såklart lära sig så småningom att de flesta inte tycker om att bli kallade för tjocka, men August lägger ingen värdering i det ordet. Ibland putar han ut med sin mage och säger: "Titta vilken tjock mage jag har!". Om jag då svarade till exempel: "Nej det har du inte, du är jättefin!" så skulle ju det bli väldigt förvirrande för honom eftersom han inte på något sätt menar att han är tjock och ful.

Han tittade på en av sina förskolekompisars mamma och sa att hon var väldigt smal. Hon svarade med att tacka och le, vilket också gjorde August lite förvirrad - det var nog ingen komplimang utan även här ett konstaterande. Han lägger ingen värdering i att vara smal heller, tjock och smal är bara vanliga adjektiv för honom  - ungefär som röd och gul.

Men vad mycket sociala koder man ska lära sig, att folk blir ledsna om man säger att de är tjocka (fast de är det), men jätteglada om man säger att de är smala. Visst finns det smala människor som inte trivs med sig själva heller och som inte tycker om att folk påpekar deras figur, men rent generellt så är ju "Vad smal du har blivit" eller "Du ser jättesmal ut i den tröjan" komplimanger medan man förväntas hålla tyst med kommentarer som "Oj vilken stor rumpa du har!"

Och när vi ändå pratar vikt så har jag en liten fundering. Överallt (i forum, i bloggar, på arbetsplatser osv.) så pratas det om hur förträffliga alla olika metoder för att gå ner i vikt är. Det är GI hit och LCHF (low carb, high fat) dit och man ska kunna gå ner hur mycket som helst av dem. Men jag undrar, varför är det inga smala/normalviktiga människor som pratar om dem? Om de nu är så himla effektiva, varför är alla som pratar om dem överviktiga? Borde de inte ha blivit smala för länge sen nu då?

Nästan alla jag känner är normalviktiga och ungefär alla av dem äter rätt normalt, av de flesta livsmedel och är inte så strikta med något. Funkar inte sunt förnuft längre?