Det där med sömn

Jag förstår att det skrivs hela böcker om sömn, det är ju verkligen något som har en väldigt central roll här i livet. Sedan jag blev mamma har mina sömnproblem utvidgats något och det är inte längre bara jag själv som håller mig vaken på nätterna... Vi har fått kämpa mycket med Augusts sömn och många tårar har fällts i familjen på grund av trötthet, sömnvägran och frustration. Rickard har väl inte stått för någon större del av dessa, det är jag och August som gråter...

När August var bebis vaknade han varannan timme på nätterna och sov ca 2x20 minuter på dagtid, och så står det i alla tidningar att man ska sova när bebisen sover på dagarna. Och om bebisen inte sover då? Det får man inget svar på. På nätterna åt han en kort stund och somnade sedan om, han var aldrig ledsen eller pigg så det borde kanske inte varit något större problem. Men problemet låg hos mig, jag somnade inte om. Ibland hann jag inte somna mellan amningarna och det kändes ju ganska meningslöst. När han övergick till att sova en gång om dagen när han var runt 15 månader blev det mycket bättre, helt plötsligt kunde han sova ett par timmar och jag var i himmelriket! Inte för att jag ville slippa min unge, men det var ju så skönt med en ordentlig paus på dagen. Så småningom blev ju nätterna också lite bättre. På kvällarna har han somnat ganska bra i perioder, men det var några månader när han var runt 1,5 år som vi nästan fick hålla fast honom för att han skulle komma till ro. Det kunde ta ett par timmar att få honom att somna. Därefter har han kunnat somna på egen hand i sin säng efter en saga, fram tills för några månader sedan. Nu vill han att vi ska ligga hos honom bredvid hans säng så att han kan se någon av oss. Det är ju helt OK, nattningen kan ju vara mysig och det är inte alls meningen att barn ska behöva ligga själva och somna om de inte vill - men när det börjar ta 1,5 timme blir det lite segt. Vi har försökt att dra ner lite på dagsömnen, men det känns inte riktigt som att det är där skon klämmer. Trött är han, men han har väldigt svårt att varva ner. Det känns också lite elakt att dra ner för mycket på dagsömnen eller ta bort den helt, han behöver sova middag. Dels är han är jättetrött runt lunch, dels älskar han att sova middag. Jag ska väl inte heller förneka att jag tycker det är rätt så skönt med en paus på dagen. Nu får han sova en knapp timme och det funkar rätt så bra. De senaste två kvällarna har nattningen gått över förväntan (peppar, peppar...) och han har sovit före klockan åtta. Börjar klockan dra iväg längre blir det ju ingen tid för Rickard och mig att sitta ner och prata.

På mornarna sover han rätt bra, han vaknar sällan före sju. Är han uppe längre sover han längre, något som inte verkar funka på alla barn. Han kan sova till åtta, halv nio och det är ju skönt men vi har nog ändå kommit fram till att det är mer värt med hyfsat lugna kvällar.

Han sover hela natten igenom kanske hälften av veckans nätter, övriga nätter är lite olika. Ibland vaknar han till och vill bara ha nappen eller lite vatten och somnar sedan om, men ibland är det värre. Vissa nätter vill han att någon av oss ska sova på madrassen bredvid hans säng och det är OK, ibland vill han sova hos oss. Det är egentligen också OK, förutom att jag då ligger söömnlös. Alltså får någon av oss föräldrar lägga sig på madrassen eller soffan då och det är lite tråkigt. Ibland är han vansinnigt arg och vill bestämma var alla ska sova och sparkar ut någon av oss från vår säng, det är inte OK.

När han var liten var han väldigt lättväckt trots att vi försökte att vänja honom vid ljud, så till slut blev det ju att vi tassade på tå för att han skulle sova lite i alla fall. Nu är han inte ett dugg lättväckt så han har på egen hand vant sig vid ljud.

Vi har haft fasta läggningsrutiner sedan han var ca fyra månader så det märks verkligen att barn är personligheter, man styr dem inte hur som helst.

Ja, jag förstår som sagt att det skrivs om sömn...