Om att vara idrottande mamma

Om vissa personer fick bestämma skulle det här inlägget heta "Om att försumma sina barn och bara tänka på sig själv" och just därför är det här inlägget så viktigt. Det är så viktigt att jag kommer att ha det på både familjebloggen och sportbloggen för jag vill berätta om hur vi lever vårt liv - utan att försvara mig för det tycker jag egentligen inte att jag har någon anledning att behöva göra.

"Jag jobbade också deltid när mina barn var små - men jag gjorde det för att vara med mina barn och inte för att träna".

"Men hinner din sambo träna då, eller har ni bara tid för dina intressen?"

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp kommentarer jag fått, men det är egentligen ointressant. Folk verkar ha ett trängande behov av att vädra sina åsikter kring mitt liv, utan att jag bett om det och häromdagen fick jag mig en rejäl skrapa när jag råkade säga att min sjuåring skulle ställa upp i sin första triathlontävling i Jönköping. "Det måste väl ändå finnas gränser!" Ja, det finns gränser - och de sätter vi föräldrar till just våra egna barn...

Så här ser jag och min sambo på vår familj och min tid med barnen: Våra barn får växa upp med föräldrar som signalerar att det är roligt att röra på sig, att upplevelser är viktigare än prylar, att det är viktigt att alla personer i en familj får tid och utrymme för sina behov och sina intressen och att man klarar sig bra utan att vara alltför bekväm när man reser eller ska iväg på saker. Våra barn får inte skjuts i bil på grund av tidsbrist, oftast går vi, cyklar eller tar bussen för att det är bra att röra på sig och att inte få allt serverat. Varje dag är det jag som lämnar och hämtar barnen på förskola och fritids/skola. Jag kan namnet på alla deras fröknar och kompisar, på kompisarnas föräldrar och syskon. Ungefär fem av sju nätter i veckan nattar jag barn (ett eller båda), jag går upp med dem när de är sjuka eller har mardrömmar, jag vet exakt hur de vill bli pussade och kramade när man säger hej då och de berättar om alla sina rädslor och funderingar för mig. I sommar har jag läst över tusen sidor i Harry Potterböckerna högt för min sjuåring och jag har svarat på något liknande antal frågor från min fyraåring. Jag vet precis när de egentligen vill men inte riktigt törs när de säger att de inte vill något och jag vet hur de ska tröstas när de är ledsna eller besvikna.

Jag tränar en hel del, drygt 10 timmar i veckan skulle jag tro. Det är inte så svårt att få till. Jag går supersnabbt igenom affärer på stan och jag avskyr IKEA - tror jag sparar in en del tid till träning där... En regnig dag på helgen åker vi absolut inte iväg och shoppar, då letar vi reda på ett roligt badhus och busar där eftersom jag är en lekande mamma - det händer bara inte att jag sitter stilla med de andra föräldrarna om vi är på Busfabriken... Jag är en absolut närvarande mamma precis hela dagen, men jag kanske klämmer in en timmes simträning när vi ändå är där. När jag simtränar här hemma hänger vi ofta i simhallen hela familjen - många kvällsmål har intagits där. Jag simtränar, sonen simtränar, hela familjen träffar kompisar, barnen blir vattenvana - vi umgås. Sonen orkar cykla närmare två mil med mig när jag springer (säkert något att förfasa sig över också...) och under ett sådant pass hinner vi avhandla många av livets väsentligheter. Mina barn tjatar om att få springa och cykla med mig - jag tycker att det är bra att de vill röra på sig. När vi åker på tävlingar tar vi med husvagnen och är ofta borta fyra-fem dagar. Av den tiden (på fem dygn är det 120 timmar om jag räknar rätt) går kanske fem till sju timmar åt till själva tävlingen, ytterligare ett par timmar till uppvärmning och annat och någon timme till racemöte. Då har jag alltså ungefär 110 timmar kvar att spendera på barnen och det gör jag. Dessutom är de ju med under tävlingen och hejar, jag är ju inte försvunnen. De här tävlingarna för ju dessutom ofta med sig hoppborgar, lekparker, glass, gratisgrejor och massor av trevliga människor. Vi sover allihop i husvagnen, vilket barnen älskar - vi umgås!

Våra barn har aldrig varit på charter, men de har sett massor av fina ställen i Sverige - långt bortom de vanliga turistorterna. Sjuåringens favoritbok är kartboken och han läser alla orter och kan massor av vägnummer. Visst får jag prioritera - jag har sällan råd och tar mig inte tid till hotellhelger med sambon eller tjejkompisar, vi har sällan barnvakt för andra nöjen än de tävlingar som känns alldeles för tråkiga för barnen att följa med på och jag åker inte iväg på shopping. Hade jag inte min idrott skulle jag kunna lägga mer tid på sådant, men som mitt liv är just nu så vill jag inte det.

Ibland sover våra barn hos sina mor- och farföräldrar utan att vi behöver barnvakt - bara för att de vill och för att det är mysigt. Det är underbart att de känner sig så trygga där och jag tänker att om de hade varit osäkra på mig och min närvaro så hade de aldrig velat åka bort.

Min son fick ställa upp i en triathlontävling tillsammans med barn upp till och med 14 år - för att han ville det, tyckte att det skulle bli roligt och inte för att jag vill pressa honom att börja tidigt. Han har ju varit med på massor av tävlingar och vet hur det går till - men han skulle inte våga åka på dagläger som många av hans jämnåriga. Tänk om folk bara kunde fatta att de allra allra flesta gör det allra bästa för just sina barn! Det finns ju massor ungar som växer upp bakom scenen på teatrar, på mc-träffar, fotbollscuper och orienteringstävlingar - mina hänger på triathlontävlingar. Sen att mina manliga träningskompisar som också har småbarn inte får samma pikar som jag - det tar vi en annan gång.

Mina barn har en jäkligt bra mamma!