Hjärnsnurr

Nu får ni hänga med för det här inlägget kan ta vilka vindlingar som helst för nu är det mycket som rör sig i huvudet. Kanske att det borde ligga i den privata bloggen men jag tror det får stanna här.

Igår dog en kvinnlig cyklist i en olycka utanför Eskilstuna och jag tänkte - "måtte det inte vara Lena!". Det var Lena. En supertriathlet som bland annat kört Kalmar Triathlon (Ironman) 17 gånger på raken och som körde alla Klassikerloppen. Senast jag pratade med henne var precis innan starten i Vansbrosimmet och hon var som vanligt ett enda stort leende. Känns grymt, ofattbart och oerhört tragiskt att hon inte finns mer. Det är hemskt när unga människor rycks bort, hon var bara 53 år och jag tänker så mycket på hennes familj.

Det är så mycket som snurrar runt i mina tankar när det gäller döden och det är precis som om min kropp samlar på alla känslor och aldrig släpper dem, jag kan absolut inte höra sådana här saker och sen fortsätta dagen som innan. Jag känner skuld för att jag tänker "hoppas inte det är någon jag känner" när jag hör om något hemskt. Det är väl hemskt att tänka så! Det är ju lika tragiskt vem det än drabbar, att tänka så är ju väldigt egoistiskt av mig. Dessutom hjälper det sällan att saker drabbar någon okänd, jag ägnar ändå massor av energi och känslor åt att fundera över om vederbörande hann tänka något innan döden, hur de anhöriga mår och vad de tänker och en massa annat.

Något som också har funnits med i tankarna en hel del på sistone är att "Ska det vara så här? Är det så här att vara vuxen? Då vill jag inte vara med!" Jag är bara drygt 30 år, men är jag redan i den åldern där folk runt omkring mig dör titt som tätt? Det händer så sjukt mycket hemskheter hela tiden, det senaste året har varit helt absurt. Det här är en del av det som hänt: en kollega fick hjärtstopp och dog, en kollega förlorade sitt barn i magen, ytterligare en fick hjärtstopp men överlevde och en fick ett recidiv i bröstcancer. Flera småbarnsmammor här i stan dog i cancer, varav en hade sina barn på mina barns förskola. En klubbkompis i cykelklubben dog i en olycka och nu dog alltså ytterligare en bekant i en olycka. Min gamla klasskompis under hela grundskolan (och som jag även känner utanför skolan då vi har gemensam släkt) förlorade nyligen sin pappa i en stroke. Rickards kusins sambo dog hastigt i cancer. Min lillebror körde omkull på motorcykel och klarade sig visserligen med en bruten handled, men det kunde ju ha gått så mycket värre. Utöver det är det otroligt många bekanta/folk jag vet vilka det var som dött i dykolyckor, drunkningsolyckor, bilolyckor och diverse sjukdomar. Räknar man in ett par år ytterligare tillbaka kan man lägga på fler olyckor och plötsliga dödsfall. Ska det vara så här? Rickard tror att en anledning till att det känns som så mycket är att man uppdateras på ett annat sätt än för några år sedan, att det skrivs så mycket på Facebook och det stämmer nog till viss del men jag vill inte att det ska vara så himla mycket hemskt hela tiden!

Och ju mer jag tänker på hur skört livet är och hur snabbt allt kan förändras, ju mer tänker jag på hur folk behandlar varandra. Jag har varit långt ifrån snäll själv i alla situationer och har i perioder haft väldigt starka principer, men jag tänker att det aldrig är för sent att ändra sig och att man lär sig saker av livet och sina medmänniskor hela tiden. Åsikter kommer jag alltid att ha, men jag tror att jag har blivit mer ödmjuk inför andra människor och det är så otroligt mycket saker som jag kunde irritera mig något grymt på förut och som går mig helt obemärkt förbi nu. Jag vill ogärna tro att folk i allmänhet gör saker bara för att jävlas med andra och tänker att man måste kunna ha lite överseende med småsaker. Till exempel så känns det ju lättare att bara byta toapappersrullen på jobbet om den som var innan bara inte orkade det utan ställde rullen på toalocket än att hålla på att sätta upp arga lappar och ta upp saken på möten. Och om någon lämnade sin mugg på diskbänken så kanske den personen hade haft en skitdag på jobbet och var helt dränerad på energi. Droppen var när det var dags att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen och den var full med ren disk. Till exempel. Istället för att utgå ifrån att folk gör det för att reta upp någon. (Fast när folk blåser cigarettrök på mig har jag svårt att ha överseende - men det händer ju inte på jobbet...).

Däremot har jag svårt för folk som är otrevliga, visserligen kan de ha en dålig dag men är man vuxen har man ett ansvar för hur man beter sig.

Många mammor är ju experter på att pika varandra och det är ju konstigt egentligen när man skulle kunna ha sån nytta av andras erfarenheter. Där har jag också ändrat mig sjukt mycket sen jag var nybliven mamma med Augustbebisen. Men det får nog bli ett inlägg om mammor en annan dag, nu är det sovdags!