Nej, det hade inte blivit roligare med cykel efter vintervilan - typiskt! Men nu är de första två landsvägspassen avklarade i blåsigt väder och med frusna tår. Igår en 50 km-runda på egen hand och idag tillsammans med cykelklubben. I klubben känner inte jag så många - men alla känner visst mig... Typ alla frågar mig om vilka triathlonlopp jag ska göra i sommar och vad jag har för mål, men lagom som jag kanske skulle fråga dem någonting så ska vi växla i ledet och någon ny cyklar upp bredvid mig och börjar fråga saker. Det gör ju att jag kan cykla hela pass och bara prata om mig själv i princip, känns ju lite sådär måste jag säga...
Tur att jag har en förutseende sambo förresten. Häromdagen när jag satt och kollade på tv när barnen hade somnat så började jag fundera på om Rickard hade somnat någonstans eftersom jag inte sett honom på en bra stund. Jag hittade honom till sist i garaget där han hade bytt från trainerdäck till vanligt på min cykel, rengjort den och var i full färd med att olja in kedjan. Inget av det hade jag tänkt på så jag hade följdaktligen inte heller bett honom om hjälp med det - men det var förmodligen bara en tidsfråga innan jag skulle lägga huvudet på sned... Fast Rickard tycker att jag ska engagera mig lite mer i skötseln av cykel, men det verkar ju å andra sidan som att han tycker det är rätt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar