Familjen Annorlunda

När jag skrev några rader om programmet i förra veckan så kommenterade Titti att, i alla fall, tolvbarnsföräldrarna (pappan har 15...), är så lugna. Och det är de! Just nu sitter jag och lyssnar på hur hon tycker att hon får göra alla hushållssysslor i lugn och ro när hon bara har de två minsta hemma. Ganska många tycker inte att det är "i lugn och ro" när man ska försöka få saker och ting gjorda samtidigt som man har en bebis och en tvååring att ta hand om... Inte jag i alla fall.

Den här säsongen tycker jag nog hittills att alla familjerna verkar rätt sansade och vettiga, så har det inte känts alla säsonger. Jag skulle aldrig vilja ha så många barn, någonsin, men jag kan till viss del förstå tjusningen med det och familjerna verkar väldigt sammansvetsade. Ibland kan jag nästan önska att jag kunde gå helt upp i att bara vara mamma och koordinator för en stor familj. Tyvärr ser inte mina behov ut så och även om det såklart inte är jag och mina intressen som styr hela familjen så känns det inte som att vi skulle vara beredda på ägna hela vardagen åt planering, taxiverksamhet, storhandling och att ta hand om barnen som en grupp istället för som individer - hur mycket kärlek det än ger.

Jag har behov av att träna och tävla, Rickard vill hålla på och dona själv ibland, vi vill kunna vara lite spontana, kunna dela på oss och göra saker med ett barn i taget - ofta och utan att behöva planera långt i förväg. Sen får ju inte barnen ha obegränsat antal aktiviteter eller så, även fast de "bara" är två, absolut inte.

Hur som helst, jag tycker att de är rätt bra på sin grej och i vår familj är vi bra på att vara just vår familj - och programmet är rätt trivsamt.