Äntligen!

Hela veckan hade han laddat, förmodligen hade han grubblat och grubblat många gånger. Målet var "den gröna rutschkanan" - den stora rutschkanan i simhallen. Den som är en tunnel, mörk och lite mystisk. Han är ju rätt så försiktig av sig. Förra veckan var han uppe och tittade på den, det har han inte vågat förut. Men han sa att han inte ville åka. Det visste jag ju att han ville, men att han inte riktigt vågade. Nu hade han sagt i flera dagar att på onsdag - då skulle han åka! Och det gjorde han. Inte bara en gång, utan när premiären var avklarad blev det många åk. Lite fortare för varje gång. I mitt knä visserligen, men ändå. Han var så stolt och så lycklig, min lilla unge.