Helikoptrar i magen

Jag får verkligen nästan aldrig blåmärken, jag kan slå mig rätt rejält utan att det syns (vilket är bra eftersom jag är rätt klantig...), så gissa om jag höll mig på benen i gårdagens tävling eller inte. Fast jag är ju i gott sällskap, Emil Jönsson och Charlotte Kalla ramlar ju hela tiden. Men jag ramlar inte i nedförsbackar, jag står på näsan när jag, på betydligt mer envishet än teknik, sliter mig uppför backar.


Igår var det Tintomaraloppet i Ålberga, i tävlingen ingick också långa DM för Södermanland. Loppet var 42 km långt och kördes på en fyravarvsbana. När jag hade testat skidor innan start så var jag livrädd, det var isigt, knöligt och kuperat. Spåren var, ja vad ska man kalla dem, stökiga? Om det bara är isigt är det en sak, men här hade de verkligen inte lyckats med pistningen. Efter att nästan krockat med två aggressiva killar när jag testade skidorna och dessutom provåkt skaren utanför spåren var jag sannerligen inte sugen på att tävla. Faktum är jag grät lite... Att jag aldrig lär mig att jag inte ska skrämma upp mig själv innan start, när väl adrenalinet rinner till vid starten så går det ju bra. Men banan var förfärlig och jag har träningsvärk precis överallt idag! Det var många som bröt och hur många som helst som stod utefter spåret och skrapade is från klistret så jag är nöjd med att jag fullföljde även om de flesta tekniktränare förmodligen skulle ha gråtit blod om de sett mig under loppet... Att mitt slit sedan räckte till en tredjeplats i damklassen och ett DM-silver känns ju bra. Men som sagt, det var inga fjärilar i magen innan start - snarare helikoptrar...