Ingen har väl missat att Rosa Bandet-kampanjen är i full gång? Det är viktigt att uppmärksamma tycker jag, för vem som helst kan ju vara den som drabbas av bröstcancer; din kollega, syster, fru, vän, mamma eller du själv. Det är en otäck sjukdom, precis som alla former av cancer.
Av en slump köpte jag idag en Amelia som visade sig vara ett temanummer om bröstcancer, jag har läst och blivit berörd. Flera i min närhet har förlorat kampen mot sin bröstcancer, en av dem var en ung mamma som dog dagarna före sina barns skolavslutning - livet är så himla orättvist! Jag klarar inte ens av tanken på att någon skulle få berätta för mina barn att deras mamma aldrig kommer tillbaka. Just nu kämpar en tjej i vår bekantskapskrets mot sin bröstcancer, även hon en tvåbarnsmamma. Hon delar med sig av sin resa på Facebook och när Katrineholmskuriren inom kort ska ha tema bröstcancer ska hon medverka i ett reportage. Jag tycker att statistiken borde tala för att hon ska bli helt frisk, jag har ju redan hört om så många som inte blivit det så den statistiken borde ju redan vara fylld - för så måste jag tänka. (När jag har väntat barn har jag försökt med samma taktik - nu har jag hört om två som förlorat sina barn i magen och eftersom det är jätteovanligt så borde ju sannolikheten att det ska hända mig vara jätteliten?)
Jag läser i Amelia om tjejer som drabbats av bröstcancer men som som först inte fått sin diagnospå grund av läkarslarv och därför drabbats värre än de kanske hade behövt göra. Det gör mig ledsen och jag kan förstå deras förtvivlan även om jag inte kan förstå hur det är att ha en sådan sjukdom.
Två gånger har jag fått knölar i brösten. Första gången var jag gravid med August, jag frågade barnmorskan om hon trodde att det var på grund av graviditeten, men hon tyckte att jag skulle söka på vårdcentralen. Där fick jag som tur var en kvinnlig läkare som var lugn och vänlig. Hon remitterade mig till bröstmottagningen i Eskilstuna eftersom hon också kände att det fanns knölar och ansåg att man inte kunde avfärda det. Tänk om tjejerna jag läste om fått samma bemötande! I Eskilstuna gjordes ultraljud på brösten eftersom man inte får göra mammografi som gravid. Läkaren som gjorde ultraljudet tyckte att det såg bra ut, men kände sig inte 100% säker, därför gjordes också en biopsi med en lång nål.
Det visade sig att allt var bra, men de bad mig återkomma om knölarna inte försvann efter graviditet och amning eller om de kom tillbaka. De försvann när jag hade slutat amma August, men när jag väntade Irma kom de tillbaka. Jag ringde då bröstmottagningen och frågade om jag kunde anta att det bara var samma som förra gången. Det kunde jag INTE. De bokade in mig på en ny tid för utraljud. När den dagen var inne tyckte jag att knölarna nästan hade försvunnit så jag ringde och tänkte avboka tiden. Det fick jag inte. Sköterskan jag pratade med menade att då var det bättre att kolla upp det och i så fall få ett kvitto på att det faktiskt inte fanns något där. Knölarna hittades på ultraljud och punkterades även denna gång, men visade inget oroväckande.
Jag är så glad över att mina knölar togs på allvar fast jag inte var särskilt orolig själv! Det gjorde att jag inte kände mig dum för att jag frågade och det gjorde att jag kommer att se till att tjejer och kvinnor i min närhet vågar söka och fråga om de drabbas av samma sak.
Det gör mig ont att inte alla får samma bemötande!
Av en slump köpte jag idag en Amelia som visade sig vara ett temanummer om bröstcancer, jag har läst och blivit berörd. Flera i min närhet har förlorat kampen mot sin bröstcancer, en av dem var en ung mamma som dog dagarna före sina barns skolavslutning - livet är så himla orättvist! Jag klarar inte ens av tanken på att någon skulle få berätta för mina barn att deras mamma aldrig kommer tillbaka. Just nu kämpar en tjej i vår bekantskapskrets mot sin bröstcancer, även hon en tvåbarnsmamma. Hon delar med sig av sin resa på Facebook och när Katrineholmskuriren inom kort ska ha tema bröstcancer ska hon medverka i ett reportage. Jag tycker att statistiken borde tala för att hon ska bli helt frisk, jag har ju redan hört om så många som inte blivit det så den statistiken borde ju redan vara fylld - för så måste jag tänka. (När jag har väntat barn har jag försökt med samma taktik - nu har jag hört om två som förlorat sina barn i magen och eftersom det är jätteovanligt så borde ju sannolikheten att det ska hända mig vara jätteliten?)
Jag läser i Amelia om tjejer som drabbats av bröstcancer men som som först inte fått sin diagnospå grund av läkarslarv och därför drabbats värre än de kanske hade behövt göra. Det gör mig ledsen och jag kan förstå deras förtvivlan även om jag inte kan förstå hur det är att ha en sådan sjukdom.
Två gånger har jag fått knölar i brösten. Första gången var jag gravid med August, jag frågade barnmorskan om hon trodde att det var på grund av graviditeten, men hon tyckte att jag skulle söka på vårdcentralen. Där fick jag som tur var en kvinnlig läkare som var lugn och vänlig. Hon remitterade mig till bröstmottagningen i Eskilstuna eftersom hon också kände att det fanns knölar och ansåg att man inte kunde avfärda det. Tänk om tjejerna jag läste om fått samma bemötande! I Eskilstuna gjordes ultraljud på brösten eftersom man inte får göra mammografi som gravid. Läkaren som gjorde ultraljudet tyckte att det såg bra ut, men kände sig inte 100% säker, därför gjordes också en biopsi med en lång nål.
Det visade sig att allt var bra, men de bad mig återkomma om knölarna inte försvann efter graviditet och amning eller om de kom tillbaka. De försvann när jag hade slutat amma August, men när jag väntade Irma kom de tillbaka. Jag ringde då bröstmottagningen och frågade om jag kunde anta att det bara var samma som förra gången. Det kunde jag INTE. De bokade in mig på en ny tid för utraljud. När den dagen var inne tyckte jag att knölarna nästan hade försvunnit så jag ringde och tänkte avboka tiden. Det fick jag inte. Sköterskan jag pratade med menade att då var det bättre att kolla upp det och i så fall få ett kvitto på att det faktiskt inte fanns något där. Knölarna hittades på ultraljud och punkterades även denna gång, men visade inget oroväckande.
Jag är så glad över att mina knölar togs på allvar fast jag inte var särskilt orolig själv! Det gjorde att jag inte kände mig dum för att jag frågade och det gjorde att jag kommer att se till att tjejer och kvinnor i min närhet vågar söka och fråga om de drabbas av samma sak.
Det gör mig ont att inte alla får samma bemötande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar