Igår, precis när jag skulle hämta barnen, så ringde Rickard. Jag hörde direkt på hans röst att det var någonting, sedan säger han "Bli inte orolig nu, men jag har ramlat ner från ett tak. Jag har slagit i huvudet och är på väg till sjukhuset". Och visst att jag inte blir orolig då... Jag blev hysterisk! Sedan skällde jag ut honom... Fast det var ju för att jag blev så rädd och för att vi har pratat om tusen gånger hemma om att han måste sitta fast när han är uppe på tak. Nästa replik: "Så jag hinner inte hem till fyra så jag kan ta hand om Irma när ni ska på Plask & Lek". Nähä, det menar du inte (klockan var halv fyra när han ringde...)??
Jag var ju jätteorolig och så blev jag superstressad eftersom jag, 50 minuter senare, skulle stå i simhallen och ta hand om tio busiga fyra- och femåringar och jag hade en mini-Lilla My som ingen kunde ta hand om. Fick inte tag på en enda mor- eller farförälder, svägerska eller annat så lillbus fick hänga med. Vi sprang hem från förskolan, jag placerade barnen fullt påklädda i hallen med lite russin, plockade ihop grejor till Irma, glömde mina linser (så jag såg knappt barnen på lektionen sedan...) och så for vi iväg. Det gick jättebra i simhallen, Irma flöt omkring som en liten kork och skötte sig ganska mycket själv. Drömmen var väl dock inte att komma hem kvart över sex med två trötta och hugriga ungar, men det gick det också. De somnade som stockar efter lite mat och efter några timmar kom äntligen Rickard hem. Hoppas inte att han har slitit ut sin skyddsängel som nog jobbade hårt igår, för Rickard kom hem med en bruten tumme, en uppskrapad rygg och ett litet sår i pannan. That´s it. Han hade kunnat dö. Det är jag ofattbart tacksam över att han inte gjorde. Jag är också mycket glad över att han kan gå, jag har tyvärr träffat människor som gjort sig betydligt mer illa vid fall. Men kanske att jag är lite arbetsskadad eftersom jag kommer ihåg en tanke som flög genom huvudet - "Bra att vi har flyttat till enplansvilla om han hamnar i rullstol".
Jag var ju jätteorolig och så blev jag superstressad eftersom jag, 50 minuter senare, skulle stå i simhallen och ta hand om tio busiga fyra- och femåringar och jag hade en mini-Lilla My som ingen kunde ta hand om. Fick inte tag på en enda mor- eller farförälder, svägerska eller annat så lillbus fick hänga med. Vi sprang hem från förskolan, jag placerade barnen fullt påklädda i hallen med lite russin, plockade ihop grejor till Irma, glömde mina linser (så jag såg knappt barnen på lektionen sedan...) och så for vi iväg. Det gick jättebra i simhallen, Irma flöt omkring som en liten kork och skötte sig ganska mycket själv. Drömmen var väl dock inte att komma hem kvart över sex med två trötta och hugriga ungar, men det gick det också. De somnade som stockar efter lite mat och efter några timmar kom äntligen Rickard hem. Hoppas inte att han har slitit ut sin skyddsängel som nog jobbade hårt igår, för Rickard kom hem med en bruten tumme, en uppskrapad rygg och ett litet sår i pannan. That´s it. Han hade kunnat dö. Det är jag ofattbart tacksam över att han inte gjorde. Jag är också mycket glad över att han kan gå, jag har tyvärr träffat människor som gjort sig betydligt mer illa vid fall. Men kanske att jag är lite arbetsskadad eftersom jag kommer ihåg en tanke som flög genom huvudet - "Bra att vi har flyttat till enplansvilla om han hamnar i rullstol".
Men det gjorde han inte, han ligger här i soffan och viftar med tårna och äter ananas.
Förutom lite sådana småsaker (...) så är det fullt upp. Helgen fylldes med långa cykelturer och promenader, biobesök för mig och August (Nalle Puh), badhusbesök, rullskidor, lövkrattning och en trevlig middag med min lillebror och Louise. Min lillebror fick sitt livs chock när han fick veta fakta om Eva Dahlgren som nog exakt alla andra har vetat i typ 20 år...
August testar löv i trädgården
2 kommentarer:
Så skönt att det "bara" var de skadorna!!
Ta hand om er, kram!
Skönt att det slutade väl! Kramar till er!
Skicka en kommentar