Inga jobbiga avsked...

Ibland kan ett avsked kännas tråkigt, man vill inte alltid skiljas från de man tycker om. Irma är dock inte sentimental, hon älskar när någon säger hej då - det innebär ju nämligen ett alldeles utmärkt tillfälle att vinka. För vinka är hennes allra största intresse just nu, det där som läkaren var orolig för att hon inte kunde när hon var 10 månader - det lärde hon sig alldeles jättebra precis när hon själv tyckte att det var lagom. Nu har hon ju kunnat det ett tag, men hon tränar in nya varianter varje dag; det tuffa hejet (upp med en hand och en arm och hålla stilla - tja liksom), drottningvinkningen (lite mjukare vinkning med handleden, kan också varieras genom att antingen vinka mot sig själv eller den man säger hej då till) eller den lite mer spontana och busiga vinkningen (med hela armen och ibland båda armarna).

Ibland kombinerar hon vinkningen med att plocka fram sina skor - hon vet ju att någon ska gå när man säger hej då och även om det är kul att vinka så kan man ju kanske få en chans att följa med.

Hon pratar ju väldigt lite än så länge, men förståelsen är det inget fel på.

Mamma och pappa kan hon inte säga, men hon kan säga häst (ässt)- och hon menar häst då också. Det kanske är din dotter Maria?