Om amning

Tittar på en amningsdiskussion på Aktuellt och kan konstatera att det finns olika råd och rön i ämnet. Men vilken stackars pantad mamma som de har tagit med i debatten, hon förstår ju inte vad de säger. Hon tror att barnen blir allergiska om man väntar med smakportioner tills barnet är sex månader och att det är bättre att börja vid fyra månader. Damen från Livsmedelsverket försöker tålmodigt förklara att om man har tänkt att sluta amma vid sex månader så är det klokt att introducera gluten tidigare eftersom amningen verkar ge ett visst skydd, men man kan lika gärna introducera gluten vid sex månader om man har tänkt att amma längre. Det verkar dock inte gå in riktigt. De "nya" brittiska rönen om att helamning till sex månader skulle kunna öka födoämnesallergin beror tydligen på att många brittiska mammor slutar att amma tidigt och därför kan det vara klokt att introducera smakportioner lite tidigare.

Jag har valt att helamma (det vill säga inte ge några smakportioner alls) i sex månader eftersom jag visste att jag ville amma ganska länge. För mig kändes det bra och det är det viktigaste. Nu verkar det som att Irma håller på att avvänja sig själv och det blir då totalt ett års amning, varav då ett halvårs helamning, några månader med smakportioner kombinerat med amning och så nu några månader med kombinerade "riktiga" måltider och amning. Jag har inte haft något behov av att sluta amma för att kunna låta barnen sova borta eftersom jag ändå tycker att de varit för små för att sova borta när de är bebisar. Jag tycker också att det är mysigt och smidigt att amma, men vill Irma sluta nu så kan det kännas ganska lagom även om hon gärna får fortsätta ett tag till om hon vill det.

Men det är vad jag tycker är bäst för mina barn, om andra vill övergå till delamning tidigare och komplettera med ersättning eller ge smakportioner så är jag säker på att de gör det som är bäst för deras barn och deras familj. Jag kan dock bli lite full i skratt åt "amningsfascisterna" på Familjeliv som högljutt talar om för allt och alla att helamning minsann är mycket strikt och att om barnet en enda gång fått smaka ersättning så har man slutat med helamningen och om det har skett på BB så har man aldrig helammat. Även om det nu råkar vara så, så är väl inte det något att hålla på att skälla om? På dem låter det som att då kan man lika gärna ge upp amningen helt och hållet. Måste det vara så fyrkantigt och varför ska de tala om för alla andra hur det ska vara? Är inte det viktigaste att barn och föräldrar mår bra?

Det är nog överlag så att många föräldrar (läs mammor...) har mycket åsikter om andra föräldrar och deras föräldraskap, men är det inte så att alla friska, normalt fungerande föräldrar gör det som de tror och tycker är bäst för just deras barn? Varför stöttar man inte varandra istället för att titta snett och prata skit? Det finns de som tycker att mina barn har ammat på tok för länge och att jag binder dem för hårt till mig, medan jag kanske har helt andra åsikter om andra. Hur man än vänder sig så finns alltid risken att någon står bakom ryggen och himlar med ögonen och det går aldrig att göra alla nöjda - och det är kanske inget att sträva efter heller? Jag tränar dagligen på att stå för mina egna åsikter, men det är inte alltid så lätt. Med det menar jag inte att jag inte kan ändra åsikt, för det kan jag om jag får bra argument, men då ska det vara för att jag själv tycker att det är något bra - inte för att behaga någon annan.

Nu ska jag titta klart på "Jakten på lyckan" med härliga Hanna Hellkvist.