Undrar hur man tänker när man som vuxen står framför ett litet barn i kön på ett café? Barnet, en 3,5-åring, är glädjestrålande förväntansfull och har längtat i flera dagar efter att få fika på en bit kladdkaka. Det kan ju inte den vuxna som står framför barnet i kön veta, men barnet ropar ganska högt, väldigt lycklig:
"Mamma, de har kladdkaka! Det finns bara en enda bit kvar, får jag köpa den?"
Undra om det då känns jättebra för den vuxna i kön att då bestämma sig för att just den sista kladdkakebiten nog skulle sitta fint som fredagsfika? Den vuxna köper kladdkakan varpå barnet besviket utropar
"Mamma, de tog bort kladdkakan! Den som jag ville ha!"
Inte heller då föll någon polett ner. Tur att det fanns någon i den här historien som faktiskt var lite flexibel, nämligen barnet som faktiskt köpte en annan kaka - utan de av mamman befarade tårarna.
Jag vet inte hur jag skulle ha gjort om jag var den vuxna, men jag tror faktiskt att jag kanske kunde ha tagit en bit morotskaka istället. Eller en bit cheesecake. Eller en mazarin. Eller - ja ni fattar?
Jag menar inte att barn ska få allt de pekar på, men jag skulle nog ha gjort ett annat val än tanten som köpte kladdkakan idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det finns så mkt konstigt folk! Lika konstigt som att nån försöker tränga sig före i kön när Hilda står med varukorgen kvar snällt i kön, jag måste springa efter lillebror och kommer tillbaka lagom för att se en tant försöka kliva före Hilda då! Blicken jag gav henne fick henne att långsamt backa undan. Det är tyvärr inte första gången det händer heller!
Kram
Usch vilken taskig tant. Ibland förstår man verkligen inte hur folk tänker. Blir ledsen när jag läser det. Tur att August valde något annat utan tårar.
Jag hade helt klart avstått den där kladdkakan.
Stor kram till dig och din duktiga kille. roligt med lerkrukorna föresten. haha
//Ulrika
Skicka en kommentar