Lilla bönan!

Tänk att vi har haft Irma hos oss i nästan två månader nu, inte klokt vad tiden går fort! Tänk om den gick lika fort när man är gravid, de sista två månaderna med Irma i magen var myycket långa!


När August var bebis så ville jag att tiden skulle gå fort, jag ville att han skulle lära sig gå och prata och när han gjorde det så tyckte jag att allt blev mycket roligare. Det beror ju säkert på att han inte var så nöjd som bebis och nästan aldrig sov. Irma är en ganska förnöjsam bebis och nu när jag dessutom har ett barn som kan både gå och prata så kan ju det andra få fortsätta vara liten bebis länge till. Så blir det ju såklart inte, tiden går vare sig jag vill eller inte, men jag försöker ta vara på tiden ordentligt nu. Visst är det tufft med två småbarn, men nu med andra barnet så vet jag att det som är jobigt är övergående - förr eller senare har jag två barn som varken har blöja, sover middag eller kastar sig på golvet och skriker när ytterkläderna ska på. Men då kanske jag också har två barn som inte vill följa med mamma och pappa på semester eller få en godnattkram (fats det är förhoppningsvis några år emellan blöjtiden och tonårstiden...) så det gäller nog verkligen att inte bara tänka framåt.


Nu sitter jag och tittar på min lilla tjej och hoppas att jag alltid ska minnas hennes små grymtningar när hon sover, hennes livliga minspel och små tandlösa leenden, hennes små mörka hårtestar som spretar åt alla håll, hur hon fortfarande är alldeles hårig med "fosterhår" på ryggen och hur fullkomligt fridfull hon ser ut när hon sover.

Jag ryser nästan när jag tänker på hur liten och försvarslös hon är, så otroligt beroende av oss. Det är både fascinerande och skrämmande på en gång.


Det är en ganska förnöjsam liten tjej vi har fått, hon är rätt så cool. Visserligen vill hon helst ligga i famnen eller i en rullande vagn när hon ska sova, men får hon göra det så kan hon sova mycket och länge. Att hon inte sover timme ut och timme in alldeles själv i en säng här inne ser jag som ganska sunt, små barn behöver ju ha närhet. Men hon kan ligga en stund i babysittern när jag duschar eller fixar mat och hon kan ligga nöjd i vagnen fast hon är vaken och det är jag väldigt nöjd med - det gjorde aldrig August. Hon skriker nästan aldrig (peppar, peppar...), om hon inte tycker att hon får vänta alldeles för länge på mat förstås. Men det är väldigt sällan som hon är missnöjd och vi inte vet varför och vi har nästan inget "kvällstrassel" alls. Men det har jag en teori kring: jag har nämligen läst att det inte alls alltid är magknip när bebisarna skriker mycket på kvällarna. Ofta beror det på att de har för mycket intryck att smälta från dagen och därför har svårt att varva ner. Om hon nu är nöjd och sover mycket på dagarna så borde ju kvällarna bli lugnare för att hon helt enkelt inte har blivit överstimulerad? Stämmer säkert inte på alla och det kanske inte stämmer alls, men det är i alla fall min teori. Sedan kanske Sempers magdroppar har ett finger med i spelet också.


Jag känner att det är lättare att läsa av henne än det var med August, om det har med deras personligheter att göra eller om det är för att hon är andra barnet vet jag inte. Men jag har bättre koll på om hon är hungrig, trött eller bara lite uttråkad, och det är skönt!


Men tvåbarnsmamma, jag har nog inte vant mig vid ordet än. Det låter mycket vuxet, precis som ordet förälder, och det är ju det jag är...