Hjärnsnurr

Nu får ni hänga med för det här inlägget kan ta vilka vindlingar som helst för nu är det mycket som rör sig i huvudet. Kanske att det borde ligga i den privata bloggen men jag tror det får stanna här.

Igår dog en kvinnlig cyklist i en olycka utanför Eskilstuna och jag tänkte - "måtte det inte vara Lena!". Det var Lena. En supertriathlet som bland annat kört Kalmar Triathlon (Ironman) 17 gånger på raken och som körde alla Klassikerloppen. Senast jag pratade med henne var precis innan starten i Vansbrosimmet och hon var som vanligt ett enda stort leende. Känns grymt, ofattbart och oerhört tragiskt att hon inte finns mer. Det är hemskt när unga människor rycks bort, hon var bara 53 år och jag tänker så mycket på hennes familj.

Det är så mycket som snurrar runt i mina tankar när det gäller döden och det är precis som om min kropp samlar på alla känslor och aldrig släpper dem, jag kan absolut inte höra sådana här saker och sen fortsätta dagen som innan. Jag känner skuld för att jag tänker "hoppas inte det är någon jag känner" när jag hör om något hemskt. Det är väl hemskt att tänka så! Det är ju lika tragiskt vem det än drabbar, att tänka så är ju väldigt egoistiskt av mig. Dessutom hjälper det sällan att saker drabbar någon okänd, jag ägnar ändå massor av energi och känslor åt att fundera över om vederbörande hann tänka något innan döden, hur de anhöriga mår och vad de tänker och en massa annat.

Något som också har funnits med i tankarna en hel del på sistone är att "Ska det vara så här? Är det så här att vara vuxen? Då vill jag inte vara med!" Jag är bara drygt 30 år, men är jag redan i den åldern där folk runt omkring mig dör titt som tätt? Det händer så sjukt mycket hemskheter hela tiden, det senaste året har varit helt absurt. Det här är en del av det som hänt: en kollega fick hjärtstopp och dog, en kollega förlorade sitt barn i magen, ytterligare en fick hjärtstopp men överlevde och en fick ett recidiv i bröstcancer. Flera småbarnsmammor här i stan dog i cancer, varav en hade sina barn på mina barns förskola. En klubbkompis i cykelklubben dog i en olycka och nu dog alltså ytterligare en bekant i en olycka. Min gamla klasskompis under hela grundskolan (och som jag även känner utanför skolan då vi har gemensam släkt) förlorade nyligen sin pappa i en stroke. Rickards kusins sambo dog hastigt i cancer. Min lillebror körde omkull på motorcykel och klarade sig visserligen med en bruten handled, men det kunde ju ha gått så mycket värre. Utöver det är det otroligt många bekanta/folk jag vet vilka det var som dött i dykolyckor, drunkningsolyckor, bilolyckor och diverse sjukdomar. Räknar man in ett par år ytterligare tillbaka kan man lägga på fler olyckor och plötsliga dödsfall. Ska det vara så här? Rickard tror att en anledning till att det känns som så mycket är att man uppdateras på ett annat sätt än för några år sedan, att det skrivs så mycket på Facebook och det stämmer nog till viss del men jag vill inte att det ska vara så himla mycket hemskt hela tiden!

Och ju mer jag tänker på hur skört livet är och hur snabbt allt kan förändras, ju mer tänker jag på hur folk behandlar varandra. Jag har varit långt ifrån snäll själv i alla situationer och har i perioder haft väldigt starka principer, men jag tänker att det aldrig är för sent att ändra sig och att man lär sig saker av livet och sina medmänniskor hela tiden. Åsikter kommer jag alltid att ha, men jag tror att jag har blivit mer ödmjuk inför andra människor och det är så otroligt mycket saker som jag kunde irritera mig något grymt på förut och som går mig helt obemärkt förbi nu. Jag vill ogärna tro att folk i allmänhet gör saker bara för att jävlas med andra och tänker att man måste kunna ha lite överseende med småsaker. Till exempel så känns det ju lättare att bara byta toapappersrullen på jobbet om den som var innan bara inte orkade det utan ställde rullen på toalocket än att hålla på att sätta upp arga lappar och ta upp saken på möten. Och om någon lämnade sin mugg på diskbänken så kanske den personen hade haft en skitdag på jobbet och var helt dränerad på energi. Droppen var när det var dags att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen och den var full med ren disk. Till exempel. Istället för att utgå ifrån att folk gör det för att reta upp någon. (Fast när folk blåser cigarettrök på mig har jag svårt att ha överseende - men det händer ju inte på jobbet...).

Däremot har jag svårt för folk som är otrevliga, visserligen kan de ha en dålig dag men är man vuxen har man ett ansvar för hur man beter sig.

Många mammor är ju experter på att pika varandra och det är ju konstigt egentligen när man skulle kunna ha sån nytta av andras erfarenheter. Där har jag också ändrat mig sjukt mycket sen jag var nybliven mamma med Augustbebisen. Men det får nog bli ett inlägg om mammor en annan dag, nu är det sovdags!

Min favoritkille!

Allsång nere vid Djulö

Vi åkte ner på allsångskvällen idag också och det ångrar jag inte, trots att jag egentligen inte var på humör innan. Det var en fantastisk kväll och både Tomas Di   Leva och Sarah Dawn Finer har underbara budskap i sin musik - precis vad jag behövde!

Idag var vi utan barnen och det gav tillfälle att njuta av musiken på ett annat sätt även om jag tycker att det är mysigt att uppleva tillsammans med dem också. Eftersom jag jobbar förmiddagar den här veckan den här veckan och Rickard jobbar hela dagar så är barnen hos mina föräldrar några dagar för att slippa fritids och förskola. Det går ju inte precis någon nöd på dem - Rejmyre glasbruk, Julita Gård med Pettson och Findus samt bad och åktur med gummibåt har de hunnit med.

Hemmafix

Har börjat tycka att det är lite väl sterilt i vårt kök och har inlett projekt mysa till det. Det går ganska sakta för jag är väldigt snål när det gäller inredning men igår köpte jag lite vimplar - jag är svag för vimplar - och tyckte att det blev ganska mysigt.

Choklad!

Sitter och kollar igenom telefonen för meningen är att jag ska uppdatera mariesandis.se men jag fastnar mest i semesterbilder. När vi var i Vansbro köpte August massor av lotter i Barnens Dag-lotteriet för han ville så gärna ha en stor chokladkartong. Till sist lyckades han vinna andra pris, men de som hade hand om lotteriet tyckte han var så gullig i sin lotteriiver att han fick välja bland både andra- och förstapriserna - mycket uppskattat!

Hästigt!

På väg hem från Kläppen i söndags stannade vi till i Karlskoga hos min kusin Elsa, hennes sambo Tim och deras lilla tjej Iris. Vi blev bjudna på god mat, jag hoppade upp på en häst för första gången på många år och red ut med Elsa och provade att rida lite på banan och så fick såklart barnen rida också. En mycket mysig dag!

Trött!

Och så ska jag gnälla lite också... Jag är trött! Idag är jag trött för att jag egentligen inte orkar långa sommardagar utan att vila, men det är som det är. Men jag är också allmänt trött på folk. På de som aldrig hör av sig, aldrig bjuder igen, alltid ska tala om för mig hur jag ska skriva sms eller hur många gånger jag ska erbjuda mitt sällskap, på de som glömmer, på de som tjurar och framförallt på de som reser sig och går när jag kommer in i rummet. Tur att det sammantaget ändå finns väldigt många fler människor som jag inte är trött på! De som man kan träffa efter två år och det känns som igår, de som är ärliga, som finns där, som får mig trygg, som får mig att skratta, som jag vill göra allt för, som jag älskar!

Allsång på Djulö

Ikväll blev vi kvar nere vid Djulö hela kvällen, vi gick på allsången och sjöng och tittade på Alcazar. Jättetrevligt, men ungefär samma procedur som på stranden upprepade sig eftersom barnen for runt med kompisar. Irma stod mestadels framför scenen och fotade, de flesta korten därifrån har hon tagit. Jag har dock raderat typ 50 kort på Alcazars fötter...

Sol och bad!

Kändes ju inte så vältajmat att börja jobba i måndags just när sommaren kom, men eftersom jag slutar klockan 12 på dagarna så är det inte mycket att klaga på. Barnen och jag har hängt nere vid Djulö hela eftermiddagarna, och Rickard har kommit ner med kvällsmat när han slutar jobba. Det är helt ljuvligt med solen, vattnet och den glada stämningen. Barnen träffar kompisar och jag träffar mammor, vi äter glass och busar. Men det tar verkligen på krafterna att hålla stenkoll på två barn när man delar strand med typ tusen andra. Barnen är duktiga på att säga till innan de springer åt ett annat håll, men jag blir ändå rätt slut - tror inte jag satt ner på hela eftermiddagen idag. August simmar ju så himla bra, men han är bara sju år och får inte bada utan uppsikt. Emellanåt vill han simma ut till flotten, det vill Irma också ibland - fast aldrig samtidigt som August vill det... Som tur är har hon haft massor av kompisar att leka med vars föräldrar varit snälla och passat henne när jag simmar med August.

Kontrasternas dag

Sitter och nattar dottern, vi lyssnar på "Utan dina andetag". Vi har lekt idag, njutit i solen, haft en vanlig dag, fast det är semester. Samma dag, idag, begravdes en människa som var så sprudlande full av liv när hon levde. Lika gammal som jag. Rickards kusin fick begrava sin stora kärlek och ett par föräldrar fick begrava sin dotter. Många människor var på en begravning som inte borde ha behövt äga rum. Jag hade velat vara där. Men nu är vi på semester och jag kramade extra på barnen idag. Hon begravdes. Vi åt glass. Vem vet vad som händer imorgon?

Samtidigt i världen. Människor lever som att deras familj är döda, på grund av missförstånd och ilska. Hur kan det vara så? Hur kan man radera barn i sin närhet ur sitt liv? En del glömmer till och med bort sina egna barn. Sina föräldrar. Syskon. Gamla vänner. Finns det saker som är så hemska att de inte går att förlåta? När andra tvingas begrava sin familj?