Fredag

En omtumlande dag rent känslomässigt, med tvära kast hit och dit. Nu får det räcka med sorgligheter på jobbet ett tag! Men summerar jag hela dagen så hamnar den på plus i alla fall och det är ju skönt.

Fick fruktansvärt ont i huvudet efter lunch idag! Det hör inte till vanligheterna faktiskt och tur är väl det, jag har väl diverse krämpor ändå ;-). Hur som helst så hjälpte det inte med varken vila, värktabletter, vätska eller extra energi och det kändes som att jag skulle kräkas. Efter att ha stått framför spegeln och gjort en snabb neurologisk screening på mig själv tänkte jag att lite träning kanske skulle göra susen. Tog en kort cykeltur, 50 km, i solskenet men huvudvärken stannade kvar. Hoppas den är borta imorgon bitti! När jag kom hem lekte åtta barn i vår trädgård! Irma hade en kompis med hem från förskolan, barnens två kusiner var här och så hade August tre kompisar som bor här i närheten som hade kommit över. Jag älskar att bo så här, så att barnens vänner lätt kan komma och gå!

Lite träningstankar

Våren har tagit en liten paus och det är både skönt och tråkigt. Det är klart att det är helt underbart med varmt och soligt väder, men det behöver faktiskt inte gå så fort och dessutom är det skönt att inte allt pollen exploderar samtidigt. Klarar mig hyfsat bra på tabletter och nässpray än så länge, ögondroppar har nästan bara behövts om jag varit mycket utomhus och i simhallen på samma dag.

Har kommit igång lite med cyklingen nu och med utsikt över mattor av blåsippor och tussilago, vitsippor på frammarsch och spegelblanka sjöar (ja, det har faktiskt blivit ett par pass utan halv storm) så är det nästan lite kul att cykla. Laddar ner poddar och ljudböcker och har i höger öra (vill höra trafiken med vänster...), tränar på koncentrationsförmågan och njuter av att vara själv. Jag ligger ju sjukt långt efter med cyklingen jämfört med andra triathleter, men jag får försöka att bara jämföra med mig själv...

Förra helgen när jag var ute och cyklade blev det spännande, faktiskt lite för spännande för jag vill ju helst inte dö. Helt plötsligt for det upp ett gäng hjortar ungefär tre meter framför mig på vägen, samtidigt som det kom en mötande bil. Både bilen och jag bromsade såklart, varpå bilen fick sladd och jag hann tänka en massa tänkbara scenarion: att bilen for över på min sida av vägen och klippte mig, att den skulle köra på någon av hjortarna så den skulle flyga på mig osv. Det gick ju bra för alla inblandade som tur var, men som naturupplevelse så tror jag att jag kan nöja mig med blommor...

Hela vintern har jag visserligen hållit igång löpningen, men ganska fritt och ostrukturerat så nu är det hög tid att komma igång ordentligt - mindre än två månader till Stockholm Marathon. Smyger upp distanserna på långpassen och har hunnit med lite intervaller som faktiskt gått ganska hyfsat, men det tar ju död på vaderna! Jag har ju blivit i stort sett besvärsfri (peppar, peppar...) i min höft sedan jag började springa med lättare skor med lägre drop, men det belastar ju onekligen vaderna en hel del. Nu har jag sprungit ett Lidingölopp, en halvmara och en mara med tunna skor och det har gått bra, men jag får fortfarande mycket träningsvärk i den djupa vadmuskulaturen. Idag har jag dessutom sjuk träningsvärk i magen, dock mycket oklart varför. Simtränade igår, men det gör jag ju alltid två gånger i veckan och brukar inte få ont av det. Funderar på om det kan vara att vi körde massor från pall, tror att jag spänner magen när jag hoppar upp ur vattnet och det blev väl en 30-40 gånger. Annars vet jag inte, men Rickard har väldigt roligt åt att jag knappt kan sätta mig upp i soffan...

Måndag

Alltså, det här med omställning till sommartid är inte riktigt min grej - jag blir trött! Det är klart att det är skönt med lite ljusa kvällar, men det är lite tungt med tidiga mornar så här i början.

Idag blev det därför en riktig måndagmorgon på alla sätt. Alla var jättetrötta, det blev mycket tjafs och det slutade med att vi (tack vare en snäll busschaufför) blev hämtade nästan utanför dörren...

Resten av dagen blev bättre och det var ju skönt, men imorgon får helt klart bli en vilodag på alla sätt! Måste ta hand om både kropp och själ - bara det att själen mår himla bra av hård träning men nu vill kroppen vila lite. Men det ska bli riktigt skönt, jag uppskattar vilodagar.

Idag simning, men jag fick ett litet återhämtningspass eftersom jag var sliten - har tränat ganska hårt, men bra, ett tag. Och så var det ju det där med folk på botten av bassängen... Idag var det för all del tomt under just min bana, men jag fick banan bredvid hoppbassängen där dykarna håller till och de höll på med olika lampor nere på botten. Nu har jag ju lite svårt att fokusera på en sak i taget ibland och jag tyckte att det där med lamporna var lite spännande. Tills jag simmade med ansiktet före in i linan mellan banorna...

I övrigt har jag skickat ett sms till vår PA-konsult där jag informerade om att jag själv hade packat med mjölk till simhallen idag - behöver jag tillägga att det inte var tänkt att skickas till henne?

Men imorgon är det tisdag!

Aktuellt

Träningen går riktigt hyfsat just nu! Går ju såklart inte att jämför med någon som har betydligt mer tid (och pengar) att satsa, men som småbarnsmamma och triathlet är jag ganska nöjd. Det rullar på med simning, löpintervaller, långpass löpning och cykel. Klart att jag skulle behöva cykla mer, jag är grymt dålig på cyklingen, men de pass jag har gjort har ändå känts som bra pass. Fast jag skulle behöva klara av att kapa 10-15 minuter på cyklingen när jag kör tävlingar på medeldistans för att komma högre upp i resultatlistorna och det är tveksamt om jag fixar det i sommar. Får hoppas att P2:an gör susen när den kommer ;-).

Inför Stockholm Marathon ligger jag lite efter med träningen så något sub3h-lopp blir det inte. Vore dock bekvämt att klara av SM-kvalgränsen till nästa år också, då behöver jag inte bestämma så tidigt om jag vill vara med då. Är inte så jättestressad för just maran, även om jag såklart vill prestera så jag känner mig nöjd, men fokus ligger på Motala och dit är det ytterligare en månad.

Ikväll kommer en kille som ska bygga upp en ny hemsida till mig, där är det meningen att allt om träning och tävling ska få husera fritt - spännande!

Det där är visst någon jag känner igen?

Om jag vanligtvis har svårt att koncentrera mig och att vara fokuserad på vad jag gör så blir det inte direkt lättare av det helt plötsligt ligger en människa med en kamera på botten när jag simtränar... Fast i och för sig borde jag vara van, det är allt möjligt folk på botten av bassängen på måndagar - ibland dykare, några gånger brandmän och nu en tidningsfotograf. Känner mig väl just inte helt bekväm med känslan av att folk tittar på mig underifrån sådär, men jag antar att de flesta som ligger där på botten (eller, de rör ju oftast lite på sig också...) är där av andra anledningar än att studera mig i baddräkt. Fast det är klart, när någon fotar är det ju lite svårt att komma ifrån den tanken... Verkar som att bilden bara hamnade på Instagram i alla fall, men man vet aldrig - när jag minst anar det har Kuriren rotat fram någon gammal bild som jag inte visste att de hade. 

Cykel

Nej, det hade inte blivit roligare med cykel efter vintervilan - typiskt! Men nu är de första två landsvägspassen avklarade i blåsigt väder och med frusna tår. Igår en 50 km-runda på egen hand och idag tillsammans med cykelklubben. I klubben känner inte jag så många - men alla känner visst mig... Typ alla frågar mig om vilka triathlonlopp jag ska göra i sommar och vad jag har för mål, men lagom som jag kanske skulle fråga dem någonting så ska vi växla i ledet och någon ny cyklar upp bredvid mig och börjar fråga saker. Det gör ju att jag kan cykla hela pass och bara prata om mig själv i princip, känns ju lite sådär måste jag säga...

Tur att jag har en förutseende sambo förresten. Häromdagen när jag satt och kollade på tv när barnen hade somnat så började jag fundera på om Rickard hade somnat någonstans eftersom jag inte sett honom på en bra stund. Jag hittade honom till sist i garaget där han hade bytt från trainerdäck till vanligt på min cykel, rengjort den och var i full färd med att olja in kedjan. Inget av det hade jag tänkt på så jag hade följdaktligen inte heller bett honom om hjälp med det - men det var förmodligen bara en tidsfråga innan jag skulle lägga huvudet på sned... Fast Rickard tycker att jag ska engagera mig lite mer i skötseln av cykel, men det verkar ju å andra sidan som att han tycker det är rätt kul.

Trött!

Skrev ju lite på andra bloggen om dagen igår och idag så jag tänker inte upprepa allt. Men hur som helst så var jag dödligt trött efter lunch och jag hade dessutom dåligt samvete för att jag hellre ville ligga i sängen och sova än att vara ute i solen när det förmodligen fanns massor av folk som satt inomhus och jobbade och inget hellre ville än att vara ute. Sov en timme på en dyna på altanen som kompromiss och förflyttade mig sedan till soffan.

Simtränade ikväll, ett rejält pass. Fast tränaren och en masterssimmare som var i simhallen skrattade åt mig och tyckte att det var bra att jag hade positiv inställning när jag utbrast: "Åh, vilket kort pass - ska vi bara göra tre saker idag?" Det var bara det att de tre sakerna som stod var:

Insim: 4 x 100 meter medley
10 x 400 meter (handpaddlar)
10 x 100 meter fjärilskick

avbad 300 meter

Jorå, så när jag hade gjort två av "tre" saker så matade tränaren mig med choklad för att jag skulle orka klart. För mig är nästan 6000 meter ett långt pass, men det är ju såklart massor av simmare som simmar så långt för det mesta. Fast det var ingen av tonåringarna som orkade hela passet, bara jag - det finns visst lite krut i tanten...

Vin?

Alltså, det här är ju löjligt! Nu förstår jag varför man inte ska ha förbud för sig själv. Jag dricker drycker som innehåller alkohol kanske två-tre gånger om året, max. Då kan det i och för sig bli lite blandade varianter i blandade lokaler (eller vad säger du Jill?...) men jag går aldrig runt och är sugen på ett glas vin eller så. Det är helt enkelt inget problem för mig att undvika alkohol, jag dricker vatten, juice och mjölk (och så saft, nyponsoppa och cola i tävlingssammanhang - men det är mer ett nödvändigt ont) och är väldigt nöjd med det.

Tills nu då. Jag har sedan tidigare bestämt mig för att satsa ganska hårt på triathlonsäsongen och bestämde mig därför för att helt avstå alkohol hela säsongen. Det tvistas ju en del om hur mycket alkohol påverkar kroppen och mest sannolikt skulle inte ett glas vin två veckor innan en tävling påverka resultatet, men jag vill inte chansa. (Godis däremot, det tillför ju kroppen energi så det går bra ;-)). Men så fort jag tagit beslutet så började jag vara sugen på sött mousserande vin - jag gillar ju inte ens vin?! Nu har jag tänkt på det varje helg de senaste veckorna (eller ja, inte så att jag tänker på vin hela helgerna...) - helt sjukt!

Säsongsplanering pågår

Typ det tråkigaste som finns!

Torsdag

Note to my self: börja aldrig med speedway! Verkar vara en helt sjuk sport! Undrar förresten om speedwaykillar kan bli pappor efter karriären, de sitter ju på ramen och skumpar runt när de kör...

Förresten så har jag väl sporter så det räcker ändå, fråga min sambo... Nu är siktet inställt på skidsäsongen och jag längtar efter tjäle och snö! Mitt mål för rullskidorna under hösten kommer jag inte att uppnå på långa vägar, men hittills har det blivit 30 mil i alla fall och det är ju faktiskt så att det inte alltid blir som man tänkt sig. Mina skidor (i alla fall två par av dem) börjar också vara redo för säsongen nu - de har varit i Skinnskatteberg och fått lite service. Ett par har fått ny bindning och ett par har åkt hotbox, ska bli spännande att se om glidet är bättre sen.

Den här veckan har jag tagit det lite lugnt efter min premiärmara, visserligen känns det bra i kroppen men jag har blivit lurad förut och vill inte dra på mig skador. Har kört tre pass simning bara, totalt 10 000 meter. Mycket tröskel och igår efter passet var jag som en urvriden trasa. Och vem i hela fridens namn hittade på namnet fjärilssim? Nu är det ju rent allmänt så att jag inte brukar känna mig som en fjäril, men jag gör det definitivt inte på typ tolfte hundringen medley och i ärlighetens namn ser inte elitsimmare heller särskilt fjärilslika ut när de simmar.

I övrigt har veckan lunkat på, lite påfrestande saker och ett par rätt spännande saker - ni kommer att få veta mer snart men det kan nog bli bra för triathlonsäsongen!

Maratonbloggen

Idag är jag Veckans Löpare på Maratonbloggen på SvD, spännande! Kika gärna på den bloggen, den är alltid läsvärd! Och till er som kommer hit via Maratonbloggen - Välkomna! Till höger finns en meny med bara tränings- och tävlingsinlägg om ni vill komma direkt till det. Lämna gärna en kommentar så jag kan jag kika in hos er sen.

Ha en bra dag!

Premiär

Idag har jag stått på startlinjen till mitt livs första maratonlopp! Loppet var Vintermaran på norra Djurgården och jag var nervös! Dels så har jag inte riktigt haft kraft att förbereda mig rent mentalt och dels så har jag, delvis på grund av föregående anledning, inte riktigt tränat optimalt för loppet. Men jag gillar att springa på hösten och tänkte att jag provar.

Banan var på sex varv och alla varven, utom det första som var lite längre, var cirka 7 km. Jag hade hoppats på lite blandat grus och asfalt och lite småkuperat, men det var enbart asfalt och backarna var sega och tråkiga... Att springa flera varv på en bana har både för- och nackdelar. Det som är bra är att det är lätt att lägga upp loppet, man vet vilka backar som kommer och hur man ska springa. Det som är mindre bra är att det lätt blir tråkigt om man inte gillar banan och det gjorde inte jag. De tre första varven var rätt ok och kändes som att de var snabbt avverkade, men sen kom det fjärde varvet. Det var jobbigt! Dels mentalt, för det kändes som att jag hade sprungit långt redan, men jag visste ju att det ändå var två varv kvar sen, men även rent fysiskt. Jag var tröttast i benen på det varvet och så mådde jag så illa att jag var rädd att jag skulle behöva kräkas. Jag tuggade på lite saltgurka och det hjälpte litegrand. När jag kom in på femte varvet kändes det faktiskt något lättare och när jag passerade 30 km-skylten visste jag att jag "bara" hade 12 km kvar och det skulle jag fixa! Eller alltså, jag tvivlade aldrig på att jag skulle klara loppet, men eftersom jag aldrig kan gå in i något på ett normalt och avslappnat sätt så hade jag ju såklart rätt hårda tidsmål uppsatta.

När jag gick ut på sista varvet var jag trött i benen och hade ont i en vad. Jag har aldrig fått kramp i någon muskel under aktivitet, men nu var jag rädd att det höll på att komma. Bara att bita ihop och mata på och med 4 km kvar kände jag att det fanns lite reservkrafter att sätta in. Trots att jag var jättetrött så kändes det riktigt bra och när jag gick i mål visade min klocka 3,08, vi får se vad den officiella tiden blir sen. Det räckte till en femteplats och jag är mer än nöjd med min maratondebut!

Några som är mindre nöjda är mina ben, de protesterar rätt rejält faktiskt... Men det kan det vara värt.

Min hud och jag är inte heller helt överens, det känns som att den jobbar hårt med att hitta potentiella skavsårsställen. Jag trodde jag hade lärt mig alla, men med tejpade och plåstrade fötter, vaselin i ljumskar och runt alla sömmar på sport-bh:n så lyckades jag dra på mig vätskande spruckna blåsor på höftbenen - det sved som satan när jag duschade!

Tisdag

Sitter inne hos August och knappar lite medan musik från spellistan "Irmas myslåtar" strömmar ut från datorn. August gillar sällskap när han ska sova och han tycker om att lyssna på musik också, men hans egen spellista kändes inte som någon bra "att somna till-musik". Fast jag gillar hans smak faktiskt (kanske förutom alla Idol-artister och Sean Banan), vi lyssnar mycket på Avicii tillsammans.

Idag råkade jag förolämpa Irmas jämnårige kompis Noel. Han skulle vinka tillsammans med Irma i morse eftersom hon inte ville vinka tillsammans med den fröken som jobbade i morse. Jag sa till Noel att jag tyckte det var snällt och att han var gullig. Då tittade han trumpet på mig och sa "Jag är INTE gullig!". Hoppsan! Undrar vad han hade velat bli kallad? Tuff? Börjar det i så fall så tidigt?

Tisdag betyder tröskelträning. Jag var lite osäker på om jag skulle kunna springa överhuvudtaget (här var jag tvungen att googla på om överhuvudtaget var ett ord eller flera eftersom jag fick hjärnsläpp...) på grund av höften som började spöka igen i lördags. Men skam den som ger sig! På med mina pålitliga Gel-Lyte (som är alldeles för hala i skogen nu egentligen) och ut. Och visst funkade det! Inte utan känning, men nu ikväll känns det bättre än det gjorde i morse. Det verkar som att jag inte kan springa i stadiga skor och/eller med inlägg längre, jag får ont efteråt varje gång. Mina Gel-Lyte har däremot tagit mig runt en halvmara när jag körde triathlon på Tjörn samt 30 km Lidingölopp utan att jag känt av den där j...a höften alls! Visserligen blir jag sjukt trött i vaderna istället, men det går väl över. Minskade dock ner på passet kraftigt idag, blev bara totalt 12 km varav 6 tröskeltusingar. Skönt väder, lite regnigt och lagom temperatur.

På eftermiddagen hade barnen och jag pysseleftermiddag, men självklart kunde jag inte låta bli att rensa lite i pysselskåpet samtidigt. Till slut blev jag överhettad i hjärnan, tur att vi inte bakade bullar som jag först tänkte.

Nu ska jag skriva ett roligt och spännande mail!

Racerapport Tenson Tjörn Triathlon 11.3

Dagen började 05.27 då jag vaknade, tre minuter innan Vasaloppsjingeln gick igång på mobilen. Jag kände mig inte kanonfräsch, men å andra sidan är det sällan jag gör det vid den tiden på dagen. Det retade lite i halsen, det gör det ofta när jag har lite allergibesvär också men jag var tveksam till om det var det som var orsaken nu. Jag åt i alla fall frukost och så gick jag in på Träningskliniken för att ta en dusch och väcka upp kroppen lite. Bestämde mig för att det nog inte var så farligt med halsen ändå, packade det sista och cyklade ner mot incheckningen. Kom på att jag hade glömt stora cykelpumpen och fick hjälp av en medtävlare att kolla trycket i däcken. Checkade in cykeln och efter diverse småpyssel var det dags för en promenad till starten som låg ca 1,5 km längre bort. Väl vid start- och målområdet bestämde jag mig för att konsultera tävlingsläkaren om min hals och tillsammans kom vi fram till att jag skulle satsa på start, jag borde känna i kroppen om något var fel redan när jag värmde upp. Samma tur hade inte tjejen som envisats med att gå barfota på kajen bort till start och skurit upp foten på en spik. Hon fick tävlingsförbud och var tvungen att sys, jag tyckte så synd om henne!

Jag bytte om till tävlingskläder och våtdräkt, blev uppmärkt med startnummer och ålder på benen samt insmord med vaselin och solkräm med manetskydd. Pratade lite med Rickard och barnen som nu hade anslutit sig till övrig publik. Petade i mig en liten macka till, tog Bricanyl och gav mig ut i vattnet för lite insim. Det var kallt, botten var gyttjig och det var helt trassligt av sjögräs i vattnet. Kroppen kändes helt ok så nu kände jag mig laddad för start.

Strax före start lyckades jag springa på en sten på stranden så foten började blöda, inte så mycket att göra åt just då mer än att hoppas att det inte skulle besvära när skorna kom på sedan.

Tävlingen invigdes pampigt med nationalsången och uppträdande av Kulturskolan, speakern meddelade att det var mindre än en minut kvar till start (oftast får man inte mer precis information än så, för att undvika tjuvstarter), tutan ljöd och så var vi igång. Jag är inte så förtjust i landstarter, men det gick rätt lugnt till. Jag kände inte att jag blev översimmad, snarare så att det kändes som att det gick långsamt framför mig. Efter första bojen var jag helt inställd på att svänga höger, men när all vek av åt vänster insåg jag att jag inte hade stenkoll på banan... När vi simmat ett par hundra meter var vi visst några som kom lite långt ut åt vänster för helt plötsligt gick vi på grund! En ny upplevelse i sådana här sammanhang... I simmomentet får man inte dra sig fram med hjälp av båtar, bryggor, botten eller annat, men vi var ju tvungna att komma ner från grundet så det blev lite krypande, spännande...

När vi simmat uppskattningsvis halva sträckan hamnade jag nästan i slagsmål. Det var inte trångt, men det var en kille som bara hade bestämt sig för att simma över mig och han var hårdhänt! Jag gick ut åt sidan och släppte förbi honom, sen simmade jag ikapp honom och då bara råkade han komma i vägen för mig... Men jag är ju vänlig och blid så... En stund senare fick jag tvärstanna för att inte simma med ansiktet före rakt in i undersidan på en brännmanet, sen fick jag en kallsup så jag trodde jag skulle kräkas. Utöver dessa små incidenter hade jag alldeles för dålig koll på banan så jag hade inget begrepp om var jag var. Känns ju som en kanonstart, verkligen... Själva simningen kändes dock rätt bra men jag blev ändå förvånad när jag klättrade upp ur vattnet och såg i ögonvrån att det var många huvuden med gula badmössor (seniorklassen hade gula mössor) kvar i vattnet.

Jag sprang mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten, på med cykelskor och hjälm och så iväg mot cykel ut. Tog mig inte tid att äta av mina pannkakor som det var tänkt att jag skulle trycka i mig i växlingen, så jag tog påsen i handen och tänkte att jag tar dem så fort jag varit och vänt uppe vid mål. Det var dock inte helt genomtänkt för jag hann bara några hundra meter innan jag tappade dem och sen saknade jag dem hela tävlingen. Körde ut på cykelbanans första varv, det var två varv på en 45 kilometersbana. Det blåste en del, men första delen av banan var det faktiskt lite medvind. Lite kuperat men rätt rolig bana och när jag kört ca två tredjedelar låg jag på över 33 km/h i snitt och det är bra för att vara jag. På slutet var det dock motvind och sega uppförsbackar så då sjönk snittet lite. Jag snorade massor (tänk er Vassberg fast utan mustasch som fångar upp det hela...), fast det brukar jag göra efter simningen så jag tänkte inte så mycket på det. Jag drack även mycket mer än jag brukar göra, det var rätt torrt i halsen. Vid en vätskekontroll fick jag till och med slänga en flaska så jag kunde få en ny. Andra varvet gick något långsammare, men jag gick ändå in till växling med ett snitt på nära 32 i snitt - jag trodde jag skulle få svårt att hålla 30 i blåsten och när det var lite backigt. Jag hade fått i mig en halv banan, två bitar Coco och två Digestivebars under cyklingen plus rätt mycket vätska. Var kissnödig när jag växlade mellan cykling och löpning och hur jag löste det går jag inte in på i detalj här...

Löpningen var rätt brutal faktiskt! Ska man vara snäll kan man säga att det var bra Lidingöloppsträning, mycket backar! Man sprang 3,5 varv på en 6 kilometersbana och det kändes som rät långa 6 kilometrar. Första varvbandet fick man efter ett halvt varv och när man fick det tredje och sista bandet var det ett helt varv kvar till mål. När jag kom in efter cyklingen såg jag på klockan att jag låg bra till i tid så på löpningen hade jag stenkoll på vilket tempo jag behövde hålla för att komma in på en tid under fem timmar. Varje gång jag varvade vrålade speakern (som av okänd anledning hade intervjuat mig innan tävlingen) "Och här har vi Marie från Katrineholm, heja på henne nu, hon ser pigg ut!". Det var lite pinsamt fast å andra sidan så behövde jag all peppning jag kunde få. Med 3-4 kilometer kvar var jag helt slut, nu var det bara pannben som gällde, men när jag svängde av i sista korsningen och hade mindre än en kilometer kvar så lyckades jag trolla fram lite reservkrafter och lyfta på fötterna så jag kunde springa in i mål med något som kanske åtminstone liknade normal löpning. I mål välkomnades jag av tävlingsledaren Lotta samt Ajje och Susanna från Träningskliniken (tänk att jag alltid ska lyckas med att göra mig "känd" överallt - jag pratar helt enkelt för mig...) och sedan blev jag bortskämd av en herre som lotsade iväg mig till en stol där jag fick sätta mig med en filt över axlarna. Sedan kopplade han loss mitt chip samt serverade vatten och cola. Nu var jag riktigt slut!

Och nu till sifferdelen...

Jag gick i mål på tiden 4,52,33 och det räckte till en 7:e-plats. Eftersom det är åldersgrupper för de som är över 35 år och tillhör masters var vi bara 15 stycken som gick i mål i min klass, men jag tycker ändå att det låter bra att bli 7:a på SM. Mitt allra första SM faktiskt. Och vill man vara lite nördig och räkna tider och deltagare så hade jag 10:e bästa tid i mål totalt av alla damer (86 stycken) i de olika klasserna.

Sträcktiderna blev:

Simning (1900 meter + ca 150 meter löpning innan tiden bröts för T1): 31,22. Det var 5:e bästa tid i min klass och 7:e totalt av alla damer.

Cykling (90 km, fattades nog en liten bit, men vi kör på angiven distans): 2,45,13. Där hade jag 11:e tid i min klass och har inte ens orkat räkna hur många andra som var snabbare - cykel är inte min starka gren.

Löpning (21 km): 1,32,10 vilket var 4:e tid i min klass och även totalt av alla damer.

Jag är grymt nöjd med både tid och placering! Jag är ju faktiskt nybörjare på triathlon.

Framåt kvällen började frysa mer och mer, jag sov nästan inget i natt för att jag hade hosta och snuva och idag har jag feber, ont i kroppen, hosta som gör ont och rejäl förkylning! Tur att det inte kom igår, men konstigt att det gick så pass bra trots att jag uppenbarligen hade något i kroppen. Hoppas inte jag blir osams med mitt hjärta nu bara - det är jag rädd om! Imorgon blev det till att vara hemma från jobbet och nu borde jag lägga mig. Kruxet är bara att jag har så ont i kroppen att det inte är särskilt skönt att ligga ner heller.

Förresten så vill jag ge en stor eloge till hela arrangemanget och alla funktionärer - fantastiskt ordnat och underbara människor. Det enda jag önskar mig till nästa år är kilometermarkeringar på cykel- och löparbanan...

Fler bilder från helgen

Tyvärr ställde kameran om sig någon gång efter start igår, så alla bilder som Rickard tog blev vita. Några bilder finns det dock och en del av dem kommer här. Jag brukar inte vara så förtjust i att vara med på bild om det inte är i aktivitet, men här får ni ändå några för att det är så fin bakgrund och just därför var det lite kul att bli fotad. Innan start var det en mäktig invigning med nationalsången, svårt dock att få med stämningen på bild ;-)

Drygt tolv timmar kvar

Racerapport Maxi Ica Triathlon 2013-08-08

Jag har dragit mig lite för den här rapporten för jag var så grymt besviken efter tävlingen, men jag vet ju att jag vill kunna gå tillbaka och läsa det här senare så nu är det dags.

Det var ju bara en liten motionstävling egentligen och mycket kortare distanser än jag gillar så jag vet inte varför jag bryr mig så mycket - men det är väl som KK-joggen - jag sätter press på mig själv på hemmaplan.

Dagen bjöd på regn - massor av regn! Irma hade med sig en plastbåt ner till Djulö och hon behövde inte gå ner till sjön för att köra med den. Regnet öste ner och det stod vatten överallt och jag som tycker att det är lite läskigt att cykla när det är blött...

Jag körde ganska långt insim innan start för att få ordning på andning och puls. Landstart och bara 400 meters simning betyder hög puls och det är inte helt behagligt när man har ansiktet under vattnet. Jag hade två coacher som noga gick igenom taktiken för simningen med mig före start och när starten väl gick ville jag verkligen inte göra dem besvikna så det var bara att köra järnet. Fick en jättebra plats och slapp den värsta trängseln. Jag körde på så mycket jag orkade, fick lite andnöd en stund men fortsatte bara simma. Hade ingen aning om hur jag låg till, jag bara försökte ta ett simtag i taget. Jag var knappt ens säker på att jag simmade åt rätt håll för bojarna var pyttesmå och blå så de var väldigt svåra att se. När jag vände runt den sista och fick sikte på stranden fick jag extra krafter och kom upp ur vattnet som första dam med bara ett fåtal herrar framför mig - härligt.

Det gick riktigt smidigt att få av våtdräkten och jag var nöjd med växlingen. Cyklade så fort jag vågade och tyckte att det kändes rätt bra, fast jag körde försiktigt där det var slirigt och i korsningar där det var tvära kurvor. Väntade mig att bli omcyklad rätt snart, men ingen dök upp. När jag gick in på fjärde och sista varvet och jag fortfarande inte blivit upphunnen började jag tänka att det här kanske skulle gå vägen. På sista varvet blev jag dock omkörd av tre tjejer, men tänkte att jag nog skulle kunna komma ikapp dem på löpningen.

Gick ut på löpningen och det kändes bra. Sprang ganska snart om två av tjejerna, men såg inte till den tredje. På andra varvet sprang jag om flera tjejer som var ute på sitt första varv, men också en tjej som kanske, eventuellt kunde vara ute på sitt första - var det hon som ledde? Jag hade fortfarande inte sett till en av tjejerna som jag visste hade kört om mig, men hon kanske inte var kvar på banan? Sprang och var rätt osäker, såg någon en bit fram, men det var väl ingen tjej - eller? Sprang så fort jag kunde (hoppas jag...) och var aldrig helt säker på hur jag låg till. Kanske att jag låg först i alla fall? När jag hade ungefär 75 meter kvar till mål hör jag hur speakern annonserar att första tjej går över mållinjen. Fan! Jag har nog aldrig varit så besviken när jag går över en mållinje som jag var då. Jag förlorade på att jag hade för dålig koll (och såklart för att hon faktiskt var bättre än jag var...). Det var nog det som gjorde mig så besviken, att jag inte var helt säker på om jag hade gjort allt eller om jag hade slappnat av.

Med lite distans till det hela kan jag tänka "hellre tvåa än en krasch". Jag har ju faktiskt en familj att tänka på och jag tog det försiktigt på cyklingen.

Jag är i alla fall jättenöjd med simningen!

Uppdatering och Oxelöloppet

Ja, vad händer på träningsfronten egentligen? Och vad gör vi om dagarna? Om ni undrar det så har ni ju fått undra ett tag. Det har inte blivit så mycket tid över till bloggande senaste veckan, nu har hösten rullat igång med jobb, förskola och - fritids! Det är stort för en sexåring att börja på fritids och jag hade inte blivit populär om jag hade pusslat så han skulle slippa fritids... På onsdag startar förskoleklass och det längtar han efter. Visserligen i samma lokal som fritids och med samma personal, men ändå ;-) Som de tjatade de sista dagarna av sommarlovet, om att få börja på förskola och fritids igen. Vi hälsade på veckan innan och sen kunde de knappt bärga sig - skönt att de gillar det. 

Jag är igång och jobbar igen, roligt men just nu väldigt tungt - kan bara konstatera att livet är orättvist och jag kramar om familjen lite extra på kvällarna.

Rullskidsäsongen har rullat igång (haha...) och jag har fått ihop 65 km och en krasch. Ingen fara, mest blåmärken och lite skrapsår. Det är svårt att få ihop både satsning på ett bra Vasalopp 2014 och en bra triathlonsäsong - det blir många sporter att hinna med. Förresten, någon som vill köpa ett årskort på Hälsogymet? Billigt!

Simmar lite, springer lite, vilar en del, kör på känsla om jag är omotiverad. 

Men idag har jag haft en bra känsla! Vi var i ett regnigt Oxelösund och sprang Oxelöloppet, jag var lite nervös med tanke på att det har känts som en rejäl svacka de senaste veckorna. Men känslan hela loppet var bra, jag sprang i ett jämnt tempo och jag sprang in på en tid jag är nöjd med - så himla skönt! Jag vann loppet på 38,27 och det är jag nöjd med! Det känns som att jag behövde det här. Folk grattar mig till fina placeringar under Katrineholmsveckan och det är ju snällt, men det kändes ju inte bra! Nästa helg blir det Vasastafetten, rätt avslappnat, sen är det dags att åka till Tjörn helgen efter för SM i medeldistans.

Torsdag kväll

Cykeln är avtvättad, leran bortskurad ur klossarna på cykelskorna, mängder av blöta och leriga kläder ligger i tvättmaskinen, alla blöta skor står på tork, badrummen är fulla av blöta regnkläder, våtdräkten är avspolad och hänger på tork, barnen sover och jag har till och med kommit ihåg att äta - så nu är det kanske dags för lite rapporter från veckans tävlingar. Men, jag skjuter nog på det lite till och stretchar och går och lägger mig istället. Imorgon kanske jag har kommit över den värsta besvikelsen över dagens andraplats så det blir en lite ljusare racerapport.

God natt