torsdag 6 mars 2014
Envisa unge!
Den här lilla donnan har, som ni kanske ser, västar från tre olika skidskolegrupper på sig på bilderna. Hon skulle börja i en grupp Snöstjärnor (ungefär blå grupp för 4-5-åringar) i måndags och det hade nog fungerat jättebra om hon hade lagt ner lite mer energi på skidåkningen än på att skrika... Eftersom hon mest skrek och inte alls tyckte att det var kul (trots att det gick jättebra förra året som Snöboll med 3-åringar) så bad vi att hon skulle få prova i en grupp Snögubbar (grön grupp) istället dagen efter. Det fick hon och hon var jättenöjd! Mindre nöjd var läraren som tyckte synd om Irma för att hon fick stå och vänta på de andra barnen hela tiden för att hon åkte så mycket bättre än dem. Hon blev således flyttad till en ny Snöstjärnegrupp igår eftersom hon vägrade flytta tillbaka till sin första grupp. Hon tyckte att det var kul i den gruppen också, men där var de andra barnen så tuffa och ville börja åka offpist i skogen och det trodde inte den läraren att Irma skulle våga - så idag var hon tillbaka i nybörjargruppen. Nu hade dock de andra barnen lärt sig att köra lite bättre så nu tyckte läraren att gruppen var något jämnare. Och Irma var nöjd, det är ju faktiskt det allra viktigaste! Hon hänger på August och åker större backar, gupp och så med oss, det är väl jättebra att hon tränar lite extra på grunderna i skidskolan. Huvudsaken är att barnen får vara i en grupp där de känner sig trygga.
Men vad hon åker ungen! Ska se om jag lyckas lägga ut ett par filmer av barnen när de åker, ni som har mig på Facebook kan titta där. Hon åker nästan alla knappliftar själv och alla barnbackar utan problem. Idag har vi mest hängt i Junior Snowpark där hon vill åka i gupp. Hon har åkt massor i gupp som är som kullar, men så fick hon för sig att hon skulle åka i riktiga hopp och över boxar. Det var ingen idé att försöka stoppa henne, så hon fick prova. Problemet var bara att Irma inte väger så mycket och det var motvind, så hon fick så lite fart (trots att hon "inte alls gjorde glasstrut") att när hon närmade sig krönet på hoppen så stannade hon och gled bakåt istället och blev såklart skrikarg! Jag fick klättra efter henne och putta henne över krönet och det här upprepade sig vid varje hopp, jag var helt genomsvettig efteråt.
Det är så kul att vi kan åka hela familjen tillsammans i samma backar, även om barnen har lite svårt att komma överens om vem som ska åka först uppför liften/nedför backen. August går i Glidargrupp (blå grupp 6-8 år) men hade vi vetat att han skulle tuffa till sig så mycket som han gjort så hade han kunnat vara Svängare (röd grupp). Han åker i stort sett obesvärat i alla backar utan de svarta och tränar på att åka "prenomenalt" (parallellt är ett svårt ord att komma ihåg...) med skidorna. Eller, att säga att han åker i alla backar var nog en överdrift, han åker mest utanför alla backar. Titt som tätt far han ut en sväng i skogen och dyker upp några hundra meter längre fram och han letar upp alla gupp i kanten på backarna - känns som att hans lilla ryggskydd var en bra investering... Han lurade med mig ut på lite offpist-åkning - jag var helt slut efteråt.
Jag brukar mest åka längdskidor nuförtiden, så här mycket slalom har jag inte åkt sen innan vi fick barn. Flera timmar om dagen blir det, barnen vill aldrig sluta åka och när de är på skidskola får ju Rickard och jag 75 minuter varje dag att använda i de backar som barnen inte vill åka.
Visst är det en hel del tjafs och tjat, men ändå har vi så roligt! Och det är grymt skönt att kunna göra saker tillsammans hela familjen samtidigt, att inte en ska stå kvar nedanför backen med en bebis eller vara hemma i stugan med ett barn som ska sova middag (i den här familjen är det mamman som sover middag...).
Men vad hon åker ungen! Ska se om jag lyckas lägga ut ett par filmer av barnen när de åker, ni som har mig på Facebook kan titta där. Hon åker nästan alla knappliftar själv och alla barnbackar utan problem. Idag har vi mest hängt i Junior Snowpark där hon vill åka i gupp. Hon har åkt massor i gupp som är som kullar, men så fick hon för sig att hon skulle åka i riktiga hopp och över boxar. Det var ingen idé att försöka stoppa henne, så hon fick prova. Problemet var bara att Irma inte väger så mycket och det var motvind, så hon fick så lite fart (trots att hon "inte alls gjorde glasstrut") att när hon närmade sig krönet på hoppen så stannade hon och gled bakåt istället och blev såklart skrikarg! Jag fick klättra efter henne och putta henne över krönet och det här upprepade sig vid varje hopp, jag var helt genomsvettig efteråt.
Det är så kul att vi kan åka hela familjen tillsammans i samma backar, även om barnen har lite svårt att komma överens om vem som ska åka först uppför liften/nedför backen. August går i Glidargrupp (blå grupp 6-8 år) men hade vi vetat att han skulle tuffa till sig så mycket som han gjort så hade han kunnat vara Svängare (röd grupp). Han åker i stort sett obesvärat i alla backar utan de svarta och tränar på att åka "prenomenalt" (parallellt är ett svårt ord att komma ihåg...) med skidorna. Eller, att säga att han åker i alla backar var nog en överdrift, han åker mest utanför alla backar. Titt som tätt far han ut en sväng i skogen och dyker upp några hundra meter längre fram och han letar upp alla gupp i kanten på backarna - känns som att hans lilla ryggskydd var en bra investering... Han lurade med mig ut på lite offpist-åkning - jag var helt slut efteråt.
Jag brukar mest åka längdskidor nuförtiden, så här mycket slalom har jag inte åkt sen innan vi fick barn. Flera timmar om dagen blir det, barnen vill aldrig sluta åka och när de är på skidskola får ju Rickard och jag 75 minuter varje dag att använda i de backar som barnen inte vill åka.
Visst är det en hel del tjafs och tjat, men ändå har vi så roligt! Och det är grymt skönt att kunna göra saker tillsammans hela familjen samtidigt, att inte en ska stå kvar nedanför backen med en bebis eller vara hemma i stugan med ett barn som ska sova middag (i den här familjen är det mamman som sover middag...).
Boktips!
Har ni inte läst något av Johanna Nilsson så har ni missat något. Alla hennes böcker är underbara, men svarta, den här är inget undantag. Trots allt det tunga, djupa, drar jag på munnen då och då, texten är rapp och många iakttagelser knivskarpa.
För alla som älskat " Christer i P3" är Morgan Larssons debutbok ett måste och har man dessutom varit ung på 80- talet är det en bonus! Huvudpersonen Morris är troligtvis tonåring ungefär samtidigt som jag gick på dagis så allt känner jag inte igen, men det är ändå stor igenkänningsfaktor. Boken är en barndomsskildring som faktiskt, i motsats till många andra självbiografier, handlar om ett barn med en ljus uppväxt. Visst känner man med honom i hans osäkerhet som finns där emellanåt, men i huvudsak är boken en " må bra-bok" utan våld, droger eller misär.
Läsvärda böcker!
onsdag 5 mars 2014
Mardröm eller på riktigt?
Här kan ni läsa om händelsen som gjorde mig livrädd i natt. Jag vaknade vid halv två, exakt vad som väckte mig vet jag inte. Men jag blev genast klarvaken för det var rejält med röklukt i stugan och när jag såg ut genom fönstret var det alldeles rökigt i luften. Jag slet upp ytterdörren för att se om jag kunde upptäcka någon brand i vår egen stuga, Rickards föräldrar låg och sov i lägenheten som ligger vägg i vägg med vår. Såg ingenting förutom en massa rök så jag sprang till baksidan av huset och tittade ut. Då såg jag ännu mer rök, en ljus himmel och blinkande blåljus på andra sidan kullen bakom huset. Den allra första känslan var lättnad för att det inte brann i vårt hus, nästa känsla var ju såklart oro - var någon skadad, eller ännu värre... Eftersom jag såg blåljusen förstod jag att jag inte behövde larma, men det tog lång tid att somna om. I morse lyckades jag googla fram att det var en stuga som totalförstörts bara ett par hundra meter härifrån, men att det lyckligtvis inte var några som bodde i den just den här veckan. Idag har vi bytt batterier i brandvarnaren...
Vasaloppet 2014
Jag har, någon gång i mitt liv, fått lära mig att genrep ska gå illa för då går det bra när det väl gäller. Det är ju en ganska skön inställning om man glömmer texten inför en konsert, missar repliker som borde sitta i en pjäs eller känner det som att benen är fyllda med bly tre dagar innan marathonpremiären. Om man då ser Tjejvasan som ett genrep inför Vasaloppet så gick ju allt helt fel i så fall - för på Tjejvasan hade jag en kanonbra känsla i kroppen!
Det hade jag inte i söndags... Eller, jag kände mig pigg och förväntansfull innan start, men sen dröjde det många timmar innan jag hittade några sådana känslor igen. Vilket slit! Två gånger tidigare har jag åkt den 90 kilometer långa sträckan mellan Berga By i Sälen och målet i Mora på skidor, då har det handlat om Öppet spår. Förra året nådde jag ett drömmål, nämligen att avverka sträckan på mindre än sex timmar - jag passerade då mållinjen på 5,49. En sådan tid hade jag inte väntat mig i år, jag visste ju att det skulle vara trångt och så, men att jag skulle stappla in i mål på en tid som var en timme över min maxgräns - det hade jag inte heller väntat mig.
De första 3 kilometrarna tog 45 minuter, det var otroligt trångt! När vi äntligen kom upp på krönet och passerade loppets högsta punkt så såg jag fram emot att få glida fram i spåren eftersom allt varit söndersaxat uppför. Men nej, inga spår! Bara söndertrampad snö. Jag var inte så orolig till en början, tänkte hela tiden att "snart kommer det bli bättre" och de första milen hade jag helt ok glid även om det som sagt inte fanns några spår, men efter knappt halva loppet började jag misströsta rejält. Inte minsta känning av fäste hade jag under skidorna, men eftersom jag ändå är dålig på att diagonala utan spår i sockrig snö så var det ju ändå bara staka som gällde (om någon hade sagt till mig för en vecka sedan att jag skulle staka nio mil på skidor så hade jag gapskrattat). Försökte att få i mig vätska och energi, men eftersom jag har fruktansvärt svårt att tugga under ansträngning så blev det mest vätska och kanske lite för lite - trots att jag borde ha koll på min egen kropp nu tycker jag.
Efter Vasslan fick jag lite rött klister på skidorna även om det tog emot att ta av skidorna och stanna... Jag kämpade på och egentligen är jag mest nöjd över att jag klarade loppet utan att bita av mig tungan - tror att jag gav uttrycket "att hålla tungan rätt i munnen" en helt ny innebörd. Visserligen är jag stark, men på skidåkning är jag ju egentligen nybörjare och att åka nio mil skidor helt utan spår att stå i var inte riktigt var jag var tränad för, oj vad jag fick koncentrera mig. Jag fick parera hela tiden, inte en meter blev avslappnad. Snoret rann, svetten rann, det snöade, blåste motvind, var isigt i nedförsbackarna och folk for hit och dit och bröt stavar på löpande band. För att vara en tävling i klassisk stil var det förvånansvärt många som skejtade, tänk att folk verkar tycka att det är så ok att bryta mot regler så där. Jag blir också alltid lika fascinerad (eller irriterad kanske?) på folk som blir förbannade på åkare som ramlar - tror de på fullaste allvar att folk ramlar för att störa de som kommer bakom? Tack och lov finns det ju många trevliga medtävlande också.
Jag blev tröttare och tröttare och det var inte roligt att kajka sig fram i lössnön, började nästan hoppas på att bryta en skida så jag skulle kunna få avbryta loppet (för att frivilligt göra det fanns visst inte i mitt huvud). I Läde var jag så trött att jag knappt kände av kroppen. Jag stannade till någon minut och andades, då kom det fram ett par funktionärer med vatten och frågade hur jag mådde. Jag medgav faktiskt att jag inte mådde jättebra, men att jag bara trodde att jag var trött. Åkte sakta vidare, men efter kanske 50 meter kände jag att något var fel. Jag kunde inte andas! Varken ut eller in, rätt obehagligt faktiskt. Jag stannade till och eftersom jag lät ungefär som ett kruppbarn så hörde ju några funktionärer mig och kom fram. De hjälpte mig att få fram medicin, men det är fasen inte lätt att inhalera när man inte kan andas. Yr var jag också eftersom jag kippade efter luft och så grät jag lite också för att allt var så jobbigt. En man höll om mig och stöttade upp mig, men lite jobbigt var det också eftersom det var ännu jobbigare att andas med ansiktet in mot hans jacka (som luktade rök eftersom han höll på och eldade). Han ville ha mig till att sätta mig och vila en stund, men jag var rädd att jag inte skulle orka komma igång igen sedan så jag avböjde. Men när han sa till för tredje gången så insåg jag nog själv att det var enda alternativet. Jag blev insvept i tjocka filtar och matad med Dextrosol och ljummen cola. Efter en stund började andningen lätta på och energin var nog välbehövlig. När jag reste mig snurrade det inte längre i huvudet och jag bestämde mig för att fortsätta, fast det beslutet mottogs väl inte direkt med något större jubel... Jag har ju fått förmaningar i efterhand av folk som tycker att det nog hade varit bättre att bryta och det är säkert i all välmening, men även om jag är otroligt envis och klarar att pressa mig själv väldigt hårt så tror jag ändå att jag har en gräns som jag inte skulle överskrida för att det inte skulle vara värt det. Jag vill ju inte ta död på mig själv och jag har ju faktiskt två barn att tänka på förutom mig själv. I det här fallet bedömde jag att det var ok att fortsätta, hade inte yrseln gett med sig hade jag inte åkt vidare.
Tog mig till Eldris och därifrån är det ju bara nio kilometer kvar och då fick jag lite extra energi. Eftersom jag från början hade max sju timmar som någon slags skamgräns så var jag ju väldigt angelägen om att inte överskrida den med en hel timme - att få en sluttid på "åtta och nånting" kändes verkligen inte ok. Jag såg att jag skulle komma under i alla fall med några minuter om jag stakade på och jag korsade till slut mållinjen på 7,57...
Väl i mål kände jag mig helt ok i andningen, jag hade ju tagit rätt mycket medicin i Läde, och jag lämnade in skidorna och satte mig på duschbussen. Då kom hostan och när jag klev av bussen var det kört igen. Jag lyckades hämta ut mina saker men sen sjönk jag ihop på marken, gråtandes och väsandes. Kallt som sjutton var det, men jag tänkte att jag väl fick lägga mig i snöblasket och vila lite för jag begrep inte hur jag skulle kunna ta mig de cirka 200 metrarna till duschen. Folk gick förbi och tittade på mig, men ingen sa något och eftersom jag knappt fick luft var jag inte jättepeppad på att själv börja prata med folk. Till slut kom två änglar i form av tjejer som också kört loppet, de tog mina väskor, hjälpte mig till duschen och såg till att jag inte blev sämre. Efter ytterligare medicindoser, vila och dusch så var det under kontroll igen, men jag hoppas att det här ger med sig för det här är inte kul!
Men nu är det gjort! Jag bröt inga skidor, stavar, armar eller ben, faktum är att jag inte ens ramlade en enda gång...
Det hade jag inte i söndags... Eller, jag kände mig pigg och förväntansfull innan start, men sen dröjde det många timmar innan jag hittade några sådana känslor igen. Vilket slit! Två gånger tidigare har jag åkt den 90 kilometer långa sträckan mellan Berga By i Sälen och målet i Mora på skidor, då har det handlat om Öppet spår. Förra året nådde jag ett drömmål, nämligen att avverka sträckan på mindre än sex timmar - jag passerade då mållinjen på 5,49. En sådan tid hade jag inte väntat mig i år, jag visste ju att det skulle vara trångt och så, men att jag skulle stappla in i mål på en tid som var en timme över min maxgräns - det hade jag inte heller väntat mig.
De första 3 kilometrarna tog 45 minuter, det var otroligt trångt! När vi äntligen kom upp på krönet och passerade loppets högsta punkt så såg jag fram emot att få glida fram i spåren eftersom allt varit söndersaxat uppför. Men nej, inga spår! Bara söndertrampad snö. Jag var inte så orolig till en början, tänkte hela tiden att "snart kommer det bli bättre" och de första milen hade jag helt ok glid även om det som sagt inte fanns några spår, men efter knappt halva loppet började jag misströsta rejält. Inte minsta känning av fäste hade jag under skidorna, men eftersom jag ändå är dålig på att diagonala utan spår i sockrig snö så var det ju ändå bara staka som gällde (om någon hade sagt till mig för en vecka sedan att jag skulle staka nio mil på skidor så hade jag gapskrattat). Försökte att få i mig vätska och energi, men eftersom jag har fruktansvärt svårt att tugga under ansträngning så blev det mest vätska och kanske lite för lite - trots att jag borde ha koll på min egen kropp nu tycker jag.
Efter Vasslan fick jag lite rött klister på skidorna även om det tog emot att ta av skidorna och stanna... Jag kämpade på och egentligen är jag mest nöjd över att jag klarade loppet utan att bita av mig tungan - tror att jag gav uttrycket "att hålla tungan rätt i munnen" en helt ny innebörd. Visserligen är jag stark, men på skidåkning är jag ju egentligen nybörjare och att åka nio mil skidor helt utan spår att stå i var inte riktigt var jag var tränad för, oj vad jag fick koncentrera mig. Jag fick parera hela tiden, inte en meter blev avslappnad. Snoret rann, svetten rann, det snöade, blåste motvind, var isigt i nedförsbackarna och folk for hit och dit och bröt stavar på löpande band. För att vara en tävling i klassisk stil var det förvånansvärt många som skejtade, tänk att folk verkar tycka att det är så ok att bryta mot regler så där. Jag blir också alltid lika fascinerad (eller irriterad kanske?) på folk som blir förbannade på åkare som ramlar - tror de på fullaste allvar att folk ramlar för att störa de som kommer bakom? Tack och lov finns det ju många trevliga medtävlande också.
Jag blev tröttare och tröttare och det var inte roligt att kajka sig fram i lössnön, började nästan hoppas på att bryta en skida så jag skulle kunna få avbryta loppet (för att frivilligt göra det fanns visst inte i mitt huvud). I Läde var jag så trött att jag knappt kände av kroppen. Jag stannade till någon minut och andades, då kom det fram ett par funktionärer med vatten och frågade hur jag mådde. Jag medgav faktiskt att jag inte mådde jättebra, men att jag bara trodde att jag var trött. Åkte sakta vidare, men efter kanske 50 meter kände jag att något var fel. Jag kunde inte andas! Varken ut eller in, rätt obehagligt faktiskt. Jag stannade till och eftersom jag lät ungefär som ett kruppbarn så hörde ju några funktionärer mig och kom fram. De hjälpte mig att få fram medicin, men det är fasen inte lätt att inhalera när man inte kan andas. Yr var jag också eftersom jag kippade efter luft och så grät jag lite också för att allt var så jobbigt. En man höll om mig och stöttade upp mig, men lite jobbigt var det också eftersom det var ännu jobbigare att andas med ansiktet in mot hans jacka (som luktade rök eftersom han höll på och eldade). Han ville ha mig till att sätta mig och vila en stund, men jag var rädd att jag inte skulle orka komma igång igen sedan så jag avböjde. Men när han sa till för tredje gången så insåg jag nog själv att det var enda alternativet. Jag blev insvept i tjocka filtar och matad med Dextrosol och ljummen cola. Efter en stund började andningen lätta på och energin var nog välbehövlig. När jag reste mig snurrade det inte längre i huvudet och jag bestämde mig för att fortsätta, fast det beslutet mottogs väl inte direkt med något större jubel... Jag har ju fått förmaningar i efterhand av folk som tycker att det nog hade varit bättre att bryta och det är säkert i all välmening, men även om jag är otroligt envis och klarar att pressa mig själv väldigt hårt så tror jag ändå att jag har en gräns som jag inte skulle överskrida för att det inte skulle vara värt det. Jag vill ju inte ta död på mig själv och jag har ju faktiskt två barn att tänka på förutom mig själv. I det här fallet bedömde jag att det var ok att fortsätta, hade inte yrseln gett med sig hade jag inte åkt vidare.
Tog mig till Eldris och därifrån är det ju bara nio kilometer kvar och då fick jag lite extra energi. Eftersom jag från början hade max sju timmar som någon slags skamgräns så var jag ju väldigt angelägen om att inte överskrida den med en hel timme - att få en sluttid på "åtta och nånting" kändes verkligen inte ok. Jag såg att jag skulle komma under i alla fall med några minuter om jag stakade på och jag korsade till slut mållinjen på 7,57...
Väl i mål kände jag mig helt ok i andningen, jag hade ju tagit rätt mycket medicin i Läde, och jag lämnade in skidorna och satte mig på duschbussen. Då kom hostan och när jag klev av bussen var det kört igen. Jag lyckades hämta ut mina saker men sen sjönk jag ihop på marken, gråtandes och väsandes. Kallt som sjutton var det, men jag tänkte att jag väl fick lägga mig i snöblasket och vila lite för jag begrep inte hur jag skulle kunna ta mig de cirka 200 metrarna till duschen. Folk gick förbi och tittade på mig, men ingen sa något och eftersom jag knappt fick luft var jag inte jättepeppad på att själv börja prata med folk. Till slut kom två änglar i form av tjejer som också kört loppet, de tog mina väskor, hjälpte mig till duschen och såg till att jag inte blev sämre. Efter ytterligare medicindoser, vila och dusch så var det under kontroll igen, men jag hoppas att det här ger med sig för det här är inte kul!
Men nu är det gjort! Jag bröt inga skidor, stavar, armar eller ben, faktum är att jag inte ens ramlade en enda gång...
måndag 3 mars 2014
Vasaloppet...
Ska skriva en hel rapport om loppet när tid och ork finns, tills vidare får ni en skärmdump ;-)
lördag 1 mars 2014
Vila
Bilresa med fyra i bilen, två sovrum till nio personer, oändliga köer, fullproppad lunchrestaurang. De andra orkar fortsätta vara sociala, dricker kaffe, pratar, planerar. Skönt då att vara bland människor som låter mig vara jag, som låter mig ligga ensam och läsa - vila. Sen, när jag är redo, är jag pigg, glad och trevlig igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
