För två år sedan körde vi i halv storm i Grängesberg dit tävlingen var flyttad på grund av snöbrist i Ånnaboda. Förra året kördes tävlingen i Ånnaboda, men på grund av nedfallna träd fick banan göras om och vi for runt i livsfarliga backar där folk slog sig blodiga. Det känns lite som att det på något sätt alltid blir lite av en parodi för min del när jag ska köra den här tävlingen och årets tävling var inget undantag. Nysnö, regn i luften, tjock dimma och fem varv på en bana med den här banprofilen satte ribban lite från början, sen blev det bara cirkus av det hela.
Det var jättesvårt att hitta en valla som gav lite fäste och vi hade inte klistrat färdigt förrän precis innan start, sen tog det mig en bra stund att hacka bort all is under pjäxorna. Min mormor hade tagit bussen från Örebro för att sköta min langning och det var skönt med service även om jag var lite orolig för att hon skulle frysa.
Banan startade med en rejäl uppförsbacke, samma som förra året, och det ger lite Vasaloppskänsla med trängseln i backen. Inte hade jag bakhalt i alla fall, jag hade perfekt fäste! Tyvärr hängde det med, det frös i och när jag kom upp på krönet tog det tvärstopp... Hela loppet var lite som "Hejkomochhjälpmig" och stundtals visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Som när jag stod på näsan efter bara någon kilometer för att det fastnade i under skidorna, det blev ju lite kaos eftersom det var så mycket folk. Ett halvt varv senare var det dags igen. Då var jag tvungen att bromsa i en nedförsbacke för att det låg en åkare som ramlat mitt i vägen. Det hade kunnat gå bra, om folk bakom mig hade koncentrerat sig på att hålla kontroll på sig själva istället för att svära åt folk som bromsade i nedförsbacken... De rammade ju mig bakifrån med ordentlig fart vilket såklart gjorde att jag manglade kraken som redan låg i spåret.
Eftersom alla åkare, både elit och nybörjare, skulle runt banan fem varv så dröjde det ju inte länge innan spåren var sönderåkta och det blev rätt moddigt och sladdrigt. Mycket klättrande i branta uppförsbackar, men jag är ganska stark så det gillar jag och jag har väl egentligen inte så mycket emot "grisföre" heller, men det har ju varit fint om jag inte hade fått med mig halva spåren under skidorna...
Tog mig till slut i mål med både kropp och utrustning relativt oskadade och min (rätt dåliga) tid räckte till en åttondeplats och en hel hög fina priser (se inlägget under).
Ikväll har jag äntligen tagit mig för att rengöra och pyssla om skidorna och det tog nog nästan lika lång tid som loppet...
Tack världens bästa mormor Sonja för all service!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar