Alltså. Jag ligger ibland och vilar på min säng, dörren är stängd och jag har öronproppar i öronen. Suset som hörs inuti huvudet är alldeles för högt, jag orkar inte ens med ljudet av tystnaden. Det är rätt kämpigt faktiskt. Och läskigt! Tror faktiskt att jag förstår lite hur strokepatienter har det med sin hjärntrötthet. Läkaren har i alla fall försäkrat mig om att jag inte håller på att bli dement och det är ju skönt... Ett släktkalas igår efter morgonens energislukande möte var lite för mycket. Byggdes på med en sexåring som inte alls förstod varför det inte var OK att lyssna på Melodifestivallåtar i vårt sovrum klockan sex på morgonen och toppades med ett barnkalas där den fyraåriga värdinnan var minst sagt bossig mot sina kompisar. Inte helt optimalt...
Imorgon ska jag försöka blåsa ur hjärnan på Wadköpingsloppet i Ånnaboda, får se hur det går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lycka till Marie! Är detta efter loppet så hoppas jag iaf att det gick bra :) Vi ses på måndag i simhallen!
Jag känner igen känslan, jämförde mig just med strokepatienter när jag var sjuk. Men också med alzheimer, afasi och hjärntumörerna. Det är konstigt hur utmattning kan kännas. Som om det inte bara räcker med att vara trött. Kram
Skicka en kommentar