Tisdag

Lisa Miskowsky i öronen, en tjock bok i knäet, en filt över axlarna, tåget har passerat Bollnäs och utanför är bara mörkret. På väg till träningsläger, långt borta. Långt från jobb, långt från familjen. Klump av längtan i magen, redan nu. Ericas tröstande ord, fyra dagar går fort. Jag har ju längtat efter fjällen, efter långa skidspår, efter trötta muskler och blodsmak i munnen. Jag är hemma hos barnen på lördag igen. Men att lämna två små glasskladdiga trollungar på stationen hemma skar i hjärtat. Irma vill också åka tåg snart, ett rosa tåg...

Jag älskar känslan när man möter nya människor bara ett ögonblick av livet, men ögonblick som lämnar spår. En man på tåget mellan Stockholm och Gävle, en man som visar ett vänligt och stillsamt intresse för min resa och som ler roat när han hör mig prata med mina barn i telefonen. En engagerad konduktör som lovar att stoppa bussen till Sveg med livet som insats om det behövs för att jag och två okända killar inte ska missa bussen i Ljusdal. Alla människor som finns, nära och långt borta, som har en historia, ett liv, någon som bara fladdrar förbi och andra som stannar till.