Min morfar Rune. Som lärde mig alla sädesslag när jag var pytteliten, som tog med mig ut i skogen på långa bilturer och berättade om var det funnits skolor och affärer för längesen. Vi stannade ibland för att morfar ville plocka lingon, då brukade jag få en hel kvist med blåbär så jag skulle hålla mig sysselsatt en stund. Han säger att jag plockade bort alla knappar på bilradion och kastade ut i skogen en gång.
Som jag minns det sov jag ofta över hos morfar, min lillebror sov gärna hos mormor. Min morfar bodde granne med kusinerna jag vuxit upp med, mycket vilda lekar blev det. Hos morfar sov man med ett lakan som viks över täcket, precis som de gör i Astrid Lindgrens filmer. Morfar stekte pannkaka, bakade sockerkaka, semlor och frallor. Han var morgonpigg och ganska ofta hängde det en påse med nybakat bröd på vår ytterdörr när vi vaknade på helgerna. Han hade glasspinnar i en frys i sitt förråd, jag minns fortfarande doften av kallt förråd blandat med lite vanilj från glassen.
Min morfar jobbade på skolan, som vaktmästare och ibland som slöjdlärare. Jag brukade vara med honom på jobbet innan jag själv började skolan och ibland gick vi till slöjdsalen på helgerna. Vi gjorde smörknivar i doftande eneträ, morfar var väldigt noga med att de skulle putsas alldeles släta och i rätt riktning. När jag känner doften av trä eller lite dammigt sågspån tänker jag på morfar. Han hade ett enormt tålamod med oss barnbarn och var alldeles för snäll. Ville vi ha pannkaka så stekte han det, även om vi hade släpat med oss lite kompisar. Han skjutsade oss till skolan och till stallet om det behövdes och det är hans förtjänst att jag har körkort. Jag har fått så mycket uppmuntran av min morfar, men också varit rädd att göra honom lite besviken eftersom han alltid trodde jag kunde bli precis vad jag ville och klara av allt.Jag har aldrig pratat om svåra saker med min morfar, jag tror att jag alltid velat skona honom, men jag har alltid vetat att han fanns där. Alltid.
Nu gör han inte det längre. I fredags förmiddag tog han sitt sista andetag. Jag hann inte dit, jag kom en kort stund senare, men det var lugnt, fint och oerhört sorgligt. Det blev trots allt en fin dag. Morfar var väldigt omtyckt av personal och boende på Humlegården där han bodde den sista tiden och min mamma, pappa, moster och några av mina kusiner var där. Vi ömsom grät ömsom skrattade åt de två tanterna som var som Piff och Puff där de satt med oss och fikade. Jag pratade med skolan och förskolan, hämtade barnen tidigt och tog med dem till Humlegården. De valde att följa med in till morfar och se honom, de gick in flera gånger och det var fint. Speciellt Irma tror jag att det var jättebra för, hon har haft så mycket frågor och funderingar kring döden. Hon trodde att man blev platt som pannkaka eller kanske osynlig när man dog, hon undrade om man har sin tunga kvar och varför hjärtat måste slå för att man ska kunna leva. Jag fick bestämma att han skulle ha sin bruna tröja på sig, en tröja som morfar i mitt minne har haft på sig alltid.
Jag saknar honom så mycket! Älskade morfar!
