Idag blir det midsommarfest på förskolan, sedan fortsätter vi med sommarfest hemma - August har beställt pannkakstårta.
onsdag 20 juni 2012
tisdag 19 juni 2012
måndag 18 juni 2012
Uteblivet fredagsmys?
Det sista jag hörde innan jag åkte mot Motala i fredags var granntjejen som ropade att jag skulle missa fredagsmyset om jag skulle cykla hela natten. Tja, det beror ju på vad man menar med fredagsmys...
I torsdags skulle jag gå över till grannen (en inbiten cykelfantast) för att be honom kika över lufttrycket i cykeldäcken. Jag kom tillbaka 1,5 timme senare med nypumpade däck, rengjord kedja samt en påmonterad cykeldator - snacka om service! Det tillsammans med det skruvande som Anders har fixat så blev cykeln riktigt bra till slut.
Jag var ledig i fredags för att försöka vila mig i form. Det gick ganska bra, jag sov 1,5 timme på förmiddagen och en liten stund på eftermiddagen - vilket var över förväntan. Solen sken när vi åkte från stan och jag tyckte nog att det skulle bli riktigt fränt i alla fall. Vi hämtade upp Niklas i Linköping och åkte ner till Motala för att hämta nummerlappar, mingla runt, äta mat och förbereda oss.
Klockan 22.26 rullade vi iväg och det var så kul! Efter 12 mil började det regna lite, men det var överkomligt. När vi hade kört 18 mil började jag fundera på när det skulle börja bli jobbigt, för det kändes bara bra och kul. Jag hade slagit personligt hastighetsrekord (52,9 km/h) i en av alla nedförsbackar, jag hade fått i mig både gröt och fil trots att jag ratade både köttbullar och lasagne, jag led lite av att det var så himla mörkt men ändå var det lite mysigt på något sätt och ja, det kändes som att det här skulle jag nog göra fler gånger. Men nu började jag bli genomblöt och regnet bara ökade i styrka. När det var 9 mil kvar att köra grät jag för att jag frös så mycket, jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Ungefär 6-7 mil från mål gick det inte att växlar på stora klingan längre för jag var så stel om fingrarna och det gick åt enormt mycket energi för att bara inte frysa ihjäl eller så. Till slut var jag tvungen att gå på toaletten, jag hade dragit mig för det i flera timmar eftersom jag inte förstod hur jag skulle klara av att fixa med kläderna med mina stela fingrar, men någon gång går det ju inte längre. När jag satt på toaletten svartnade det för ögonen. Det vara bara att ta sig ut och försöka trycka i mig lite bananbitar trots att jag mådde illa. Och så fortsatte vi. Visst, tanken flög nog igenom huvudet någon gång att jag skulle hoppa av, men samtidigt så finns det inte riktigt på kartan för mig.
Det var ljuvligt att rulla in i mål, då strålade jag som en sol och var grymt nöjd med mig själv. Tyvärr satt det inte i så länge, jag började räkna på hur snabbt jag skulle kunnat köra om jag inte frusit så mycket och försökt fumla med ombyten och krångel. Jag borde vara nöjd, det var 2250 stycken som bröt! Men jag vet inte, är det så här det är att vara tävlingsmänniska? Lite tråkigt är det ju så klart. Nu körde jag på 12 timmar och 25 minuter, nästa gång är det sub 12 som gäller!
När vi åkte från mål till duscharna fick Anders punka, bra att han väntade så länge i alla fall...
En stor eloge till alla funktionärer som kämpade hela natten. Det är väl en sak att stå i en depå tillsammans med en massa människor, det kan nog vara rätt så kul, men att stå helt själv i regnet mitt i en helt öde stad i en rondell mitt i natten och vinka med en flagga - det måste vara mindre kul...
Man fick ju se en hel del under vägen: folk som cyklade i jeans, på gamla gubbcyklar, med cykelkorg och all möjlig och omöjlig rekvisita, i en lång uppförsbacke blev vi välsignade av en gubbe som outtröttligt rabblade samma ramsa om och om igen, på många ställen längs vägen hade folk ställt ut skyltar och marschaller och rätt mycket folk satt invirade i filtar och tittade på trots att det var mitt i natten. Tyvärr fick jag inte cykla i soluppgången som jag hade hoppats på eftersom det hällregnade, men så kanske det blir nästa gång. Eller vad sa jag nu? Nästa gång? Och det ska komma från hon som minsann inte gillar att cykla...
Igår var jag riktigt pigg, jag städade, målade möbler, tog en långpromenad och var en sväng hos mina föräldrar i Vingåker. Idag var jag inte pigg. När jag hade kräkts av trötthet på förmiddagen blev jag ivägskickad för att vila, en tupplur och lite mat senare var jag nästan som ny igen. Men idag är jag lite sliten, det blev ett ganska lugnt simpass idag och en lång bastu efteråt. Tidigt i säng får det också bli, kanske ska lägga mig på en gång, eller så ska jag lämna tillbaka den där cykeldatorn först.
I torsdags skulle jag gå över till grannen (en inbiten cykelfantast) för att be honom kika över lufttrycket i cykeldäcken. Jag kom tillbaka 1,5 timme senare med nypumpade däck, rengjord kedja samt en påmonterad cykeldator - snacka om service! Det tillsammans med det skruvande som Anders har fixat så blev cykeln riktigt bra till slut.
Jag var ledig i fredags för att försöka vila mig i form. Det gick ganska bra, jag sov 1,5 timme på förmiddagen och en liten stund på eftermiddagen - vilket var över förväntan. Solen sken när vi åkte från stan och jag tyckte nog att det skulle bli riktigt fränt i alla fall. Vi hämtade upp Niklas i Linköping och åkte ner till Motala för att hämta nummerlappar, mingla runt, äta mat och förbereda oss.
Klockan 22.26 rullade vi iväg och det var så kul! Efter 12 mil började det regna lite, men det var överkomligt. När vi hade kört 18 mil började jag fundera på när det skulle börja bli jobbigt, för det kändes bara bra och kul. Jag hade slagit personligt hastighetsrekord (52,9 km/h) i en av alla nedförsbackar, jag hade fått i mig både gröt och fil trots att jag ratade både köttbullar och lasagne, jag led lite av att det var så himla mörkt men ändå var det lite mysigt på något sätt och ja, det kändes som att det här skulle jag nog göra fler gånger. Men nu började jag bli genomblöt och regnet bara ökade i styrka. När det var 9 mil kvar att köra grät jag för att jag frös så mycket, jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Ungefär 6-7 mil från mål gick det inte att växlar på stora klingan längre för jag var så stel om fingrarna och det gick åt enormt mycket energi för att bara inte frysa ihjäl eller så. Till slut var jag tvungen att gå på toaletten, jag hade dragit mig för det i flera timmar eftersom jag inte förstod hur jag skulle klara av att fixa med kläderna med mina stela fingrar, men någon gång går det ju inte längre. När jag satt på toaletten svartnade det för ögonen. Det vara bara att ta sig ut och försöka trycka i mig lite bananbitar trots att jag mådde illa. Och så fortsatte vi. Visst, tanken flög nog igenom huvudet någon gång att jag skulle hoppa av, men samtidigt så finns det inte riktigt på kartan för mig.
Det var ljuvligt att rulla in i mål, då strålade jag som en sol och var grymt nöjd med mig själv. Tyvärr satt det inte i så länge, jag började räkna på hur snabbt jag skulle kunnat köra om jag inte frusit så mycket och försökt fumla med ombyten och krångel. Jag borde vara nöjd, det var 2250 stycken som bröt! Men jag vet inte, är det så här det är att vara tävlingsmänniska? Lite tråkigt är det ju så klart. Nu körde jag på 12 timmar och 25 minuter, nästa gång är det sub 12 som gäller!
När vi åkte från mål till duscharna fick Anders punka, bra att han väntade så länge i alla fall...
En stor eloge till alla funktionärer som kämpade hela natten. Det är väl en sak att stå i en depå tillsammans med en massa människor, det kan nog vara rätt så kul, men att stå helt själv i regnet mitt i en helt öde stad i en rondell mitt i natten och vinka med en flagga - det måste vara mindre kul...
Man fick ju se en hel del under vägen: folk som cyklade i jeans, på gamla gubbcyklar, med cykelkorg och all möjlig och omöjlig rekvisita, i en lång uppförsbacke blev vi välsignade av en gubbe som outtröttligt rabblade samma ramsa om och om igen, på många ställen längs vägen hade folk ställt ut skyltar och marschaller och rätt mycket folk satt invirade i filtar och tittade på trots att det var mitt i natten. Tyvärr fick jag inte cykla i soluppgången som jag hade hoppats på eftersom det hällregnade, men så kanske det blir nästa gång. Eller vad sa jag nu? Nästa gång? Och det ska komma från hon som minsann inte gillar att cykla...
Igår var jag riktigt pigg, jag städade, målade möbler, tog en långpromenad och var en sväng hos mina föräldrar i Vingåker. Idag var jag inte pigg. När jag hade kräkts av trötthet på förmiddagen blev jag ivägskickad för att vila, en tupplur och lite mat senare var jag nästan som ny igen. Men idag är jag lite sliten, det blev ett ganska lugnt simpass idag och en lång bastu efteråt. Tidigt i säng får det också bli, kanske ska lägga mig på en gång, eller så ska jag lämna tillbaka den där cykeldatorn först.
Frågor och svar:
Varför cyklar man på natten?
Svar: Det går liksom inte att undgå. Man kan inte skicka iväg 19000 cyklister i en klump, då skulle det bli alldeles för mycket olyckor. Man startar i startgrupper med ca 60 stycken varannan minut, de starterna håller på från ca 19-tiden på kvällen till 7-tiden på morgonen. Sedan är det en del tävlingscyklister som får starta på förmiddagen. Det är ganska många cyklister som tar kanske 20 timmar på sig att köra de 300 kilometrarna, så det innebär att de får cykla på natten oavsett när de startar. Nu går första starten på fredagskvällen och målet stänger klockan 24.00 på lördagen, loppet håller alltså på i totalt 29 timmar ungefär.
Vad hade du med dig?
I mina väskor på cykeln hade jag: en underställströja, en sport-bh, ett par strumpor, ett par tunna handskar och en mycket tunn väst (allt förpackat i plastpåsar). Det var jag mycket glad för när jag grät för att jag var så blöt och kall när det var 9 mil kvar. Strumporna var det inte tal om att byta, med mina kalla fingrar hade jag aldrig fått av skorna, men det andra använde jag.
I ryggfickorna hade jag: en banan, två energibars, två påsar flytande energi (typ som gel, fast mer i vätskeform), lite godis, några näsdukar, mobilen (i två plastpåsar) samt en väldigt tunn jacka.
På ramen hade jag: två flaskor vätska och en fasttejpad regnponcho.
Jag hade användning för det mesta så inget kändes onödigt. Visserligen åt jag inte så mycket av det jag hade med mig utan använde mig av depåerna, men jag vet av erfarenhet att när min energi tar slut så gör den det på en gång och jag ville inte riskera att vara ett par mil från närmaste depå då.
Nu till simningen, skriver mer senare.
Svar: Det går liksom inte att undgå. Man kan inte skicka iväg 19000 cyklister i en klump, då skulle det bli alldeles för mycket olyckor. Man startar i startgrupper med ca 60 stycken varannan minut, de starterna håller på från ca 19-tiden på kvällen till 7-tiden på morgonen. Sedan är det en del tävlingscyklister som får starta på förmiddagen. Det är ganska många cyklister som tar kanske 20 timmar på sig att köra de 300 kilometrarna, så det innebär att de får cykla på natten oavsett när de startar. Nu går första starten på fredagskvällen och målet stänger klockan 24.00 på lördagen, loppet håller alltså på i totalt 29 timmar ungefär.
Vad hade du med dig?
I mina väskor på cykeln hade jag: en underställströja, en sport-bh, ett par strumpor, ett par tunna handskar och en mycket tunn väst (allt förpackat i plastpåsar). Det var jag mycket glad för när jag grät för att jag var så blöt och kall när det var 9 mil kvar. Strumporna var det inte tal om att byta, med mina kalla fingrar hade jag aldrig fått av skorna, men det andra använde jag.
I ryggfickorna hade jag: en banan, två energibars, två påsar flytande energi (typ som gel, fast mer i vätskeform), lite godis, några näsdukar, mobilen (i två plastpåsar) samt en väldigt tunn jacka.
På ramen hade jag: två flaskor vätska och en fasttejpad regnponcho.
Jag hade användning för det mesta så inget kändes onödigt. Visserligen åt jag inte så mycket av det jag hade med mig utan använde mig av depåerna, men jag vet av erfarenhet att när min energi tar slut så gör den det på en gång och jag ville inte riskera att vara ett par mil från närmaste depå då.
Nu till simningen, skriver mer senare.
Vätternrundan i bilder
Och i vild oordning... Utförligare referat från hela äventyret kommer förhoppningsvis ikväll när jag kommer hem från simträningen och har nattat småtrollen.
Barnen, Rickard och mamma kom ner på lördagen för att kolla in målgången, till barnens lycka fanns det en lekpark.
Hemma igen med mina troféer, nallen har jag fått av August.
Trötta, blöta men glada efter målgång. Jag såg lite ut som en plastig version av Ronja Rövardotter i min gula regnponcho, men man ska aldrig underskatta Biltema - utan den hade jag inte kommit i mål.
Pigga, torra och glada innan start - då var det fint väder!
Barnen, Rickard och mamma kom ner på lördagen för att kolla in målgången, till barnens lycka fanns det en lekpark.
Hemma igen med mina troféer, nallen har jag fått av August.
Trötta, blöta men glada efter målgång. Jag såg lite ut som en plastig version av Ronja Rövardotter i min gula regnponcho, men man ska aldrig underskatta Biltema - utan den hade jag inte kommit i mål.
Pigga, torra och glada innan start - då var det fint väder!
fredag 15 juni 2012
Gruppbild
Lägg märke till mina sprängfyllda ryggfickor, jag hade nog gärna haft följebil med packning...
torsdag 14 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
