Mysig dag!

Vi har kamper här hemma nu, ofta! En kommentar från Augusts favorit"fröken" på dagis symboliserar en del av hur det känns: "Ja, jag kan tänka mig att ni har det rätt jobbigt hemma". Jo, det har vi för det känns som att absolut ingenting går smidigt, det ska krånglas och bråkas om allt. Det är väl såklart August själv som har det mest jobbigt, men det är inte utan att jag tycker lite synd om mig själv också emellanåt...

Då är det guld värt med dagar som idag, för idag har vi haft en jättebra dag! Faktum är att både torsdag och fredag också har varit helt OK, men idag har det verkligen varit relativt lugnt. August har pratat i normal samtalston utan det där gnälliga som jag nästan är allergisk emot och det har bara varit lite småkrångel vid någon påklädning och någon måltid. Vi har haft det så mysigt: dansat, gosat, tittat på kort från när August var bebis och vi hann läsa massor av sagor när han hade gått och lagt sig eftersom det gick så smidigt att ta på pyjamas och borsta tänderna. Han blev inte ens arg när jag sa att vi hade läst den sista sagan och han somnade lugnt och fint.

Extra skönt var ju det här eftersom Rickard har varit borta hos en kompis både på eftermiddagen och kvällen så August och jag har varit ensamma hemma. Jag har lite dåligt med både ork och tålamod för tillfället så jag var faktiskt lite orolig, men det har som sagt gått superbra!

Lördag

Vi var i bowlinghallen på förmiddagen tillsammans med vår kompis Jonas. August ville ha en glass och eftersom det är lördag så fick han det. Om man väljer en citron/lakritsglass så kan man se ut så här efter en stund:

August tog med sitt eget bowlingspel eftersom han tycker att kloten är lite tunga...

Nu är julklapparna öppnade...

När jag berättade för några av mina kollegor att vi ville titta lite närmare på bebisen och se så att allt var bra och samtidigt passa på att se om det är en lillasyster eller lillebror till August så blev en av dem nästan arg. Hon menade på att det är som att öppna julklapparna i förväg (och vad är det med det då, det gör ju jag jämt - i smyg...) och tyckte att det var att förstöra hela överraskningen med att föda barn.

Och visst, utöver könet finns det ju absolut ingenting som är en överraskning när et nytt litet liv kommer till världen. Jag menar, alla bebisar av samma kön är ju alltid precis lika stora, ser likadana ut och har samma personlighet och humör - eller? Vad bebisen har för kön är ju faktiskt en väldigt liten överraskning i sammanhanget, man vet ju ändå inte vad det är för barn man ska få och just könet är en överraskning som jag gärna får veta lite tidigare. Och överraskning blir det ju, oavsett om den kommer i vecka 27 eller i vecka 40. Nu vet vi i alla fall vad det blir och det återstår att se om vi kommer att berätta det för alla eller hålla det för oss själva. Om folk tycker att det är så hemskt att ta reda på det så behöver de ju inte veta...

Rickard tycker att vi kan berätta eftersom vi ändå vet, men jag är mer tveksam. Tänk om vi berättar för alla och så stämmer det inte sedan? Fast läkaren sa att senaste gången han haft fel var för tre år sedan och vi har dessutom fått en närbild som inte går att misstolka...

Vi var i alla fall otroligt nöjda med undersökningen! Vi hade ju ett så tidigt rutin-UL så det kändes skönt att få se bebisen en gång till och kika så att allt verkar OK. Läkaren var väldigt seriös och tog god tid på sig. Han kollade hjärnans storlek, kollade så att det var normala vätskespalter och att hjärnan var veckad och att lillhjärnan satt på plats. Sedan visade han oss ögon och näsa, att gommen var hel, hur tungan ser ut och var tänderna ska sitta. Han tittade på hals och nacke, hjärta och lungor, magsäck, njurar, lever, urinblåsa, att det fanns artärer och vener till och från alla organ, han kollade navelsträngen och blodflödet, moderkakan och livmodern och han mätte huvud, buk och lårben. Ryggen och alla ryggkotorna fick sig också en noggrann översyn. Vi fick till och med veta att bebisen har ärvt min typ av fötter, med "långtår" som är lite längre än stortårna! Bebisen är rund om magen och har långa ben men inte så stort huvud. Den väger något mer än medel i den här veckan, men det berodde mest på de långa benen - han trodde inte att det skulle bli en jättebebis. Allt såg jättebra ut och vi fick också lite fina bilder med oss hem, både utskrivna och på CD. På skivan fanns också små filmsnuttar när bebisen vinkar, sprattlar med fötterna och gäspar. Vi hade bara betalat för "vanligt" UL, men han körde lite 3D/4D också och det blev nästan som foton - mysigt!

Mycket funderingar

August klurar på mycket saker, det är mycket man ska lära sig om världen. Just nu handlar det mycket om vad som går att dammsuga upp och vad som kan blåsa iväg. Vi har nämligen läst en saga där Bu och Bä råkar dammsuga upp en strumpa och jag har vid ett tillfälle råkat dammsuga upp en tesked. Båda sakerna ledde till en hysteriskt rädd och gråtande August som drog slutsatsen att man kan dammsuga upp vad som helst. Så vi fick ha en lång diskussion om att det bara går att dammsuga upp småsaker, inte barn, och att man faktiskt kan öppna dammsugaren och plocka ut saker som hamnat inuti den av misstag.

Nu har han lagt märke till att löven blåser ner från träden och då kom nästa stora fundering:
"Mamma, sitter hus fast i marken?"
Jag försäkrade honom om att det gör de.
"Kan de inte blåsa iväg då?"
Jag förklarade att de inte kan det (kändes som lite överkurs att börja diskutera orkaner, jordbävningar och tsunamis tyckte jag...) och han nöjde sig med svaret:
"Nej, bara löv som kan det".

Han är rätt smart också och vet hur han ska lägga fram saker. Ofta vill han bli buren men han får för det mesta gå själv (pappa bär så mycket annat, du kan gå själv, mamma har ont i ryggen osv...). Idag skulle han och Rickard gå ut en sväng och på väg nedför trappan konstaterade August:
"Pappa, du bär ju inte på något".
Nej, det var ju en helt korrekt iakttagelse, varpå nästa replik självklart blev:
"Då kan du ju bära mig!".

Och då bar faktiskt Rickard honom. Vi har nämligen börjat jobba en hel del med "positiv feedback". August har nämligen varit väldigt gnällig och "pipig" på sista tiden, ibland så mycket att vi inte ens hör vad det är han vill. Vi försöker då förklara att det är större chans att få det man vill om man ber på ett trevligt sätt och framför allt på ett hörbart sätt (ställa sig framför kylskåpet och skrika rakt ut fungerar sämre till exempel). Men om det ska funka behöver han ju märka att det faktiskt är så, så därför händer det att han får ha napp en stund på dagen, bäras en bit eller något liknande om han anstränger sig lite.

Idag har han varit hemma tillsammans med min pappa som tog "vård av barnbarn" (ja, man får faktiskt det). De har haft det jättemysigt och allt gick så bra så (inte för att jag någonsin tvivlade på det, möjligtvis att pappa gjorde det). På förmiddagen jobbade jag och så snabbt hem på lunchen och såg till att alla blev mätta och belåtna. Efter lite instruktioner om eftermiddagstuppluren (vilket långt ord!) så fick jag gå tillbaka till sjukhuset för ett besök hos min underbara barnmorska! Bebisen mådde bara bra och alla mina värden var bra, till och med blodvärdet - skönt! Nu är hon en av de få invigda som vet bebisens eventuella namn. Det vore enklast om vi får en flicka, eftersom vi redan valt det allra finaste pojknamnet en gång. Nu har vi efter mycket möda och stort besvär kommit på ett nytt finaste namn, tyvärr har jag och Rickard inte samma... Flicknamn är vi däremot överens om. Efter vårt besök på Crocus-kliniken i Linköping på onsdag får vi se om vi kan komma överens om pojknamn eller om vi får användning av flicknamnet...

Tubbiebröd

Just nu bakas det Tubbibröd hemma i köket. Egentligen är det väl läggdags snart, men August ska vara hemma från dagis imorgon så han kan ta lite sovmorgon. Han är hostig och snuvig och behöver en dag hemma så vi får se hur det utvecklar sig. Eftersom jag redan har varit borta jättemycket från jobbet den senaste tiden och Rickard har deadline på sitt bygge har min pappa lovat att komma hit och vara med August - tack pappa!

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad förlossning enligt familjeliv.se. Lite nedräkning kanske, imorgon är jag nere på tvåsiffrigt... Fast det kan ju lika gärna vara 115 dagar kvar, det vet man aldrig. Rickard tycker att det har gått ganska fort, 180 av 280 dagar är avverkade - lätt för honom att säga för det är ju inte han som är gravid... Men det känns som att november bli längst, väl inne i december är det så mycket som händer fram till jul och efter jul och nyår är det bara en månad kvar. Visst är det mysigt med sparkarna, men några tio barn blir det inte för så mysigt är det inte att vara gravid. Och så får man ju vara glad för de barn man får, de kommer ju inte på beställning. Häromdagen kom i alla fall ett efterlängtat brev: "Du har rätt till hel havandeskapspenning under perioden 6 december till 23 januari" -skönt! Återstår bara att se om jag får behålla den efter nyår när mitt vikariat går ut. Enligt försäkringskassan bedöms det från fall till fall, min chef skulle också kolla om hon fick förlänga mitt vikariat en månad men det kan nog bli svårt. Annars löser det sig ändå, men det vore ju skönt (och mest lönsamt) om jag kan ta ut havandeskapspenning för hela perioden.

Barn ska inte dö

Idag har himlen blivit en ängel rikare, lille Elton har somnat in: http://jenni80.bloggsida.se/

Det händer att jag tycker att det är för jobbigt att vara mamma, för att det ibland gör så ont att älska en människa så mycket. Jag försöker att inte tänka på allt hemskt som kan hända mitt barn, men det är svårt emellanåt. De allra flesta människor får ju trots allt vara friska och råkar inte ut för rattfyllon eller sjuka våldtäktsmän och mördare, de allra flesta föräldrar får se sina barn växa upp och de allra flesta familjer får förbli hela. Men det är svårt att bortse ifrån att det finns undantag och har man fått uppleva de starka känslor man får för sitt barn så är det en oerhörd tanke att snudda vid, att man skulle bli tvungen att leva vidare utan det finaste man har.

Jag blir ofta galen av ilska och frustration när jag tillbringar tid tillsammans med August, för abslout ingenting går smidigt! Det är krångel och bök vid varje blöjbyte, alla måltider och varje gång vi ska någonstans - till dagis, från dagis, in i bilen, ut från bilen, ner i badkaret, upp ur badkaret, in i affären, ut ur affären - you name it... Han gråter och skriker och det är inte så ovanligt att jag också gör det (fast kanske mindre ofta i affären), men hur osams vi än är och hur trött jag än blir så är han ju det allra allra finaste jag har! Jag vill aldrig leva en dag utan honom och det hoppas jag innerligt att jag slipper!

Vuxenpoäng!

Imorgon ska vi på föräldramöte på dagis, det känns väldigt vuxet. Känns inte som att det var så länge sedan mina föräldrar var på föräldramöte för mig... Rickards mamma ska vara här hemma hos August så att Rickard och jag kan gå båda två. Lite minskade nog dock mina vuxenpoäng när jag fick skriva på "fikalistan" att jag vill ha saft istället för kaffe eller te...

August har träffat en läkare idag för att "bvc-tanten" tyckte att det var bra att hans knöl i bakhuvudet blev kollad. Det tyckte nog jag också, det är lite obehagligt med knölar och om man googlar på förstorade lymfkörtlar så får man en massa cancerträffar. Läkaren började med att känna på Augusts hals, varpå han kände att hon nog inte hade så bra koll och talade om för henne att det var i nacken hon skulle känna... När hon sedan klämde honom på magen så gapskrattade han. August gillar läkare, det är bra för på fredag ska han till kirurgmottagningen. Jag trodde att hans testiklar var färdigkollade, men tydligen inte eftersom det kom en kallelse för ett tag sedan. Enligt bvc så håller de tydligen koll på det ett bra tag. Ja, inte gör det oss något eftersom August som sagt inte har något emot att gå till doktorn. Det kan ju bero på att han aldrig har varit sjuk när han träffat läkare, det har mest varit diverse kontroller. Visserligen har han ju fått ett gäng sprutor, nu senast två stycken med TBE-vaccin i somras, men det bekommer honom inte så värst. Och sist han var på kirurgmottagningen så fick han leka med en polisbil inne hos läkaren och så fick han ett Bamseklistermärke när han var klar - då var lyckan gjord!

Muffinsbakning!

Klockrent!

Jag har varit lite tveksam till den första ICA-reklamen om Jerry (den nya praktikanten). Självklart förstår jag ju att meningen med filmen inte är att driva med funktionshindrade, men jag har funderat lite på hur den uppfattas bland folk i allmänhet. Det är ju superbra att ICA ska satsa på att ge jobb även åt funktionshindrade, men vet folk att ett sådant projekt pågår?

I det här inlägget från bloggen "Heja Abbe!" kan man i alla fall se nästa film i serien och den är klockren!
http://www.hejaabbe.com/2009/10/delade-meningar.html
Ska bli kul att se hur de följande filmerna blir.

Vill inte vara oartig,

men jag har tänkt och tänkt och kommer inte på någon Sara som är gravid (antar jag att du är?). Vem är du som kommenterade mitt inlägg om vaccinationen ? Jag är nyfiken och jag ber så hemskt mycket om ursäkt i förväg om det är så att jag borde veta mycket väl vem du är, sömnbrist kan göra vilken hjärna som helst trög...